: : T j e n a m i t t b e n a : :
Dagens reflektioner;
(Den bedrövliga) känslan av att behöva torka sig under en (!) tutte. Vet inte vad som är deppigast? Att jag överhuvudtaget har ett behag att plötsligt torka mig under eller det faktum att det bokstavligt talat är en (!) tutte som tycks ha mer trubbel med gravitationen än den andra? Man tycker att fanskapen (tuttarna alltså) åtminstone kunde ha den goda smaken att hänga lika mycket (om dom nu ändå ska hänga)?.. men icke. Ena taxörat (skämt å sido - så illa är det inte riktigt än) är tröttare än det andra. Tax som fan för den! Jag fullkomligt osar sex.
Mellan åren 13-16 var min högsta önskan (näst efter att bli ihop med Pacey i Dawson´s Creek och/eller förlora oskulden till Christofer Larsson i hans morsas gamla vita Audi) en redig jäkla hylla. Inga regelrätta bomber kanske men ändå en mäkta välfylld c-kupa.
Man skulle (någorlunda) kunna jämföra det med en kolossalt efterlängtad penis hos er män. Ni vet en sådan i absolut
m a s t o d o n t
-size, som flertalet karlar i lönndom går och önskar dom varit välsignade med. Vilka sexmaskiner ni skulle blivit (inbillar ni er).
Så en dag (läs; när jag blev gravid och således förvandlades till mjölkfabrik) fick jag äntligen mina åtrådda bazookas. När jag stod på toppen av min pattkarriär fick mina hormonstinna pansargevär flytta ner i en gedigen 80D-BH (från 75B). Kul för henne, tänker ni. Men icke. K.a.l.l.d.u.s.c.h! Det där med monstruösa behag var i själva verket föga underhållande. Tråkigt rent ut av. Längtan efter mina små semisneda tits var fullkomlig. Lyckan när dom efter avslutad graviditet och amning återkom- total!
Som universums största och mäktigaste penis. Hängandes mellan dina ben. Men som du plötsligt inte vill ha. Tänk er chocken!
Så även om mina små hallon kommit tillbaka i ett något mindre och hängigare format är jag glad. Som så många gånger innan har det återigen visat sig att gräset (läs; tuttarna) inte alltid är grönare (läs; roligare) på andra sidan.
torsdag 14 augusti 2014
måndag 30 juni 2014
Jag blev ett djur!
En
lördag i juni fick jag erfara något jag aldrig tidigare gjort. Ni
förstår en utav mina allra käraste och bästa vänner hade
förbarmat sig och bjudit med mig till den lokala second
hand-butiken. Just denna tidiga lördagmorgon erbjöd nämligen den
omåttligt populära affären hela 50 % (!) extra rabatt (Fuck me
sideways! Tjörnbon i mig fullkomligt tokjublade!) på alla redan
billiga och bättre begagnade ting.
När
jag intar butiken tillsammans med alla ruskiga och fyndkåta
fruntimmer Stenungsund, Tjörn och Orust tillsammans har att
uppbringa sprids (jävligt snabbt) en obehaglig känsla av (ren)
panik inombords. Mina skräckfyllda reflektioner cirklade i banorna;
"-H.E.L.V.E.T.E
vilka djur det finns! Det spelar ingen roll om jag så finner en
Picasso därinne för en tia. Jag måste ut N.U!". Klaustrofobin
var ett påträngande faktum.
Men
så spottade jag (tack och lov) min förstklassiga loppishora till
kamrat på andra sidan butiken. Graciöst navigerade hon sig mellan
plottriga hyllor, neurotiska tanter, vilsna gubbar, damm och porslin.
Till min överraskning började plötsligt ett lugn breda ut sig i
den sekunden tidigare förskräckta Fru Öijerson. Cirkus 3 minuter
och 34 sekunder senare befinner sig således även jag i ett skede av
totalt djureri. När vattnet är som högst står jag och fingrar
helt hysteriskt på en gammal Lisebergsbricka daterad 1995 (!!). Mitt
i mitt makalösa apande fick jag nämligen för mig att formen på
denna bricka var fullkomligt magisk och helt optimal att spraymåla
om i kopparfärg för att sedan sätta fin fint krimskrams på.
Vips
förstod jag min antikrubbade vän så himla mycket bättre.
Plötsligt var jag (in all my glory) helt öppensinnad. En fenomenal
idéspruta rent ut av! Vi grävde djupt och
fann ett syfte till varenda förlegad mackapär. När jag tenderade
att misslyckas tog min trogna bundis vid och presenterade en
enastående alternativ lösning och vice versa. Som när jag nosade upp en gammal
charmig kaffeservis (tragiskt felknullad då kopparna var för små
för såväl kaffe, te som efterrätt) kom istället min briljanta
vän med förslaget att stöpa ljus i dem. Förståndet var helt
naggat. Det lilla jag lyckades behålla räddade mig troligen från
att stega ut med hela butiken nedtryckt i en kasse.
Loppishoran
har kort och gott fått sig en entusiastisk lärling och snart skall
vi förhoppningsvis ut och apa igen. Härligt!
torsdag 26 juni 2014
Sniffar jag 30-årskris??
Trots bedövande trötthet (ni vet den som kommer efter att man inte fått sova en enda hel natt på se så där 9 eminenta månader) tänkte jag förgylla er dag med ett inlägg. Det var ju så satans längesen! (Jag skyller på ovan nämnda kraftlöshet som fullkomligt dunkat skiten ur mig dom senaste månaderna.)
Jag befarar nämligen att jag rykt på en komplett obstinat variant av "post-two-babies-in-less-than-two-years/soon-to-be-thirty"-syndrome (med stort S!) Ni förstår under dom senaste veckorna har jag inte bara fått för mig att jag (håll i hatten) ska pierca mina stackars bröstvårtor (?) utan jag har också fått fullkomlig dille på att tatuera hela (!) högerarmen. (Japp - från A-Ö / handled till axel). Ni hör ju. Uppenbarligen (tok)kutar jag igenom en (förbannat) sträng livskris as we speak.
Sanningen är att jag velat tatuera underarmen v.ä.l.d.i.g.t l.ä.n.g.e (flera år) men tillhört den skara sjåpiga brudar som varit lite för feg och återhållsam. Rädd att det ska stå i vägen vid ett framtida jobb. Harig att det inte skulle se så passande ut när man är iklädd en balklännig (för det är jag ju så förbannat ofta?!). Ni vet.. lite sånt. Men nu - nu vill jag tala om att jag skiter i alla dom medeltida åsnor som fortfarande huserar på arbetsmarknaden här och där som inte anställer folk med lite permanent färg på kroppen. Gissningsvis är det samma fanskap som ändå finner mig svårt oattraktiv som arbetskraft p.g.a mina kids. Oviljan att arbeta tillsammans är därmed tacksamt ömsesidig. End of story!
Att pryda spenarna med titanstavar är något jag också velat göra länge men hesiterat med rädsla att inte kunna amma samt risken att förstöra dom fabulösa känselspröt som erogenzonsguden välsignat mig med. Men sedan amningen snart är avklarad (åtminstone med befintliga barn) och sedan samma amning (i mitt fall) fullkomligt pissat på det gudarna var vänliga nog att ge mig (läs; efter åtskilliga månader av dragande, slitande, sugande och bröstpumpande - n.o.t s.o. k.ä.n.s.e.l.s.p.r.ö.t.i.g.a a.n.y.m.o.r.e.) tänker jag - what have I got to loose?
Ge mig 3 månader så får vi se om jag gjort slag i saken eller slagit idiotin ur hågen.
Untill then..
Jag befarar nämligen att jag rykt på en komplett obstinat variant av "post-two-babies-in-less-than-two-years/soon-to-be-thirty"-syndrome (med stort S!) Ni förstår under dom senaste veckorna har jag inte bara fått för mig att jag (håll i hatten) ska pierca mina stackars bröstvårtor (?) utan jag har också fått fullkomlig dille på att tatuera hela (!) högerarmen. (Japp - från A-Ö / handled till axel). Ni hör ju. Uppenbarligen (tok)kutar jag igenom en (förbannat) sträng livskris as we speak.
Sanningen är att jag velat tatuera underarmen v.ä.l.d.i.g.t l.ä.n.g.e (flera år) men tillhört den skara sjåpiga brudar som varit lite för feg och återhållsam. Rädd att det ska stå i vägen vid ett framtida jobb. Harig att det inte skulle se så passande ut när man är iklädd en balklännig (för det är jag ju så förbannat ofta?!). Ni vet.. lite sånt. Men nu - nu vill jag tala om att jag skiter i alla dom medeltida åsnor som fortfarande huserar på arbetsmarknaden här och där som inte anställer folk med lite permanent färg på kroppen. Gissningsvis är det samma fanskap som ändå finner mig svårt oattraktiv som arbetskraft p.g.a mina kids. Oviljan att arbeta tillsammans är därmed tacksamt ömsesidig. End of story!
Att pryda spenarna med titanstavar är något jag också velat göra länge men hesiterat med rädsla att inte kunna amma samt risken att förstöra dom fabulösa känselspröt som erogenzonsguden välsignat mig med. Men sedan amningen snart är avklarad (åtminstone med befintliga barn) och sedan samma amning (i mitt fall) fullkomligt pissat på det gudarna var vänliga nog att ge mig (läs; efter åtskilliga månader av dragande, slitande, sugande och bröstpumpande - n.o.t s.o. k.ä.n.s.e.l.s.p.r.ö.t.i.g.a a.n.y.m.o.r.e.) tänker jag - what have I got to loose?
Ge mig 3 månader så får vi se om jag gjort slag i saken eller slagit idiotin ur hågen.
Untill then..
tisdag 8 april 2014
Snoppmätartävling
God förmiddag!
Moment of truth. Jag och min kära make är inne i en (löjeväckande) fas av extremt k*kmäteri här på hemmaplan. Jag (på fritiden avancerad hobbypsykolog) vill påstå att allt i grund och botten härstammar i det (stundtals - läs; mestadels) sjukt påfrestande småbarnslivet. Någon som känner igen sig?
Kampen om den största och mäktigaste köttflöjten mäts vid en rad olika grenar här i vårt vitmålade hem. Mest frekvent förekommande är dock kategorierna;
Tröttast? Mest ont i ryggen? Sovit sämst? Sovit minst? Jobbigast dag? Minst fritid?
Själva fastställandet av pålstorleken är sällan något vi egentligen kommer till. En dag ter sig oftast följande: 'Person 1' yttrar; "-Ååå vad jag är trött!" 'Person 2' stämmer då in och säger; "Ååå, jag med!" Den första kontrar då med "-Jo, men jag sov nästan ingenting i natt" varpå självklart den andra bestämt hävdar; "Nä, men det gjorde ju inte jag heller" och så är den ärofyllda "vem-är-egentligen-tröttast"-karusellen i full gång. I vårt (periodvis) utmattade tillstånd tycks det nämligen lika viktigt för oss båda att "vinna" pokalen.
Jag förstår att detta (för flera utav er utomstående) tycks vara ett fullkomligt banalt sätt att spendera sin (dyrbara) tid och energi på, men i dessa (missförstå mig rätt - jag älskar mina fabulösa ungar över allting annat) småbarnstider när krutet, tiden och orken evinnerligt tycks vara nere och skvalpa i l.i.l.l.t.å.n tror jag att det lätt blir såhär. Alla härliga och välbehövliga former av energipåfyllning och gräsbevattning (som nämnt tidigare är gräset bara grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv) är i dessa ammande spädbarnstider så gott som extinkta.
Tidigare kärleks och kraftpåfyllning utgjordes hos oss av spontana restaurang/bio/café/shoppingbesök eller varför inte en improviserad s.o.v.m.o.r.g.o.n. Inte sällan unnade vi oss en övernattning någon annanstans. 24 timmar på tumanhand och B.O.O.M så var vi på banan igen. Det enda boom:et man erfar dessa dagar (skämt å sido!) är det öronbedövande dunk som utgörs av huvudet när detta faller (läs; störtar) mot kudden på kvällen.
Tiden (ni vet den man inte har) tillsammans skall ju räcka till så vårdslöst mycket. Man vill vara en bra föräldrar och göra härliga saker med barnen. Bilj/veln behöver underhållas. Huset behöver städas, kläder tvättas, disk plockas, mat handlas och lagas, väggar målas, rum byggas, toaletter renoveras, tak bytas, kaminer installeras, ogräs elimineras, häckar planteras och gräs klippas. Sen (som om det andra inte vore nog) ska man (helst) få tid till sig själv också. (Tillåt mig småle!) Man önskar träna, träffa sina makalösa bundisar och kanske gärna se medlemmarna från den där familjen som man hade turen att födas in i också. Hörde jag 'Mission.fucking.impossible?'
Dock vet vi hur ofantligt lyckligt lottade vi är. Och hur ofantligt icke-ensamma vi är (säg mig någon som inte önskar att dygnet hade fler än sina snåla 24 timmar?). Så vi gödslar jorden så gott vi kan med den lilla tiden vi har. Redan i afton har vi te.x ett storslaget schemalagt ligg inplanerat. (Dra på trissor!) Det vill säga såvida dom planerna inte går i stöpet efter en upprörd argumentation gällande vem som behöver ligga mest. Wish us the best of luck!
Moment of truth. Jag och min kära make är inne i en (löjeväckande) fas av extremt k*kmäteri här på hemmaplan. Jag (på fritiden avancerad hobbypsykolog) vill påstå att allt i grund och botten härstammar i det (stundtals - läs; mestadels) sjukt påfrestande småbarnslivet. Någon som känner igen sig?
Kampen om den största och mäktigaste köttflöjten mäts vid en rad olika grenar här i vårt vitmålade hem. Mest frekvent förekommande är dock kategorierna;
Tröttast? Mest ont i ryggen? Sovit sämst? Sovit minst? Jobbigast dag? Minst fritid?
Själva fastställandet av pålstorleken är sällan något vi egentligen kommer till. En dag ter sig oftast följande: 'Person 1' yttrar; "-Ååå vad jag är trött!" 'Person 2' stämmer då in och säger; "Ååå, jag med!" Den första kontrar då med "-Jo, men jag sov nästan ingenting i natt" varpå självklart den andra bestämt hävdar; "Nä, men det gjorde ju inte jag heller" och så är den ärofyllda "vem-är-egentligen-tröttast"-karusellen i full gång. I vårt (periodvis) utmattade tillstånd tycks det nämligen lika viktigt för oss båda att "vinna" pokalen.
Jag förstår att detta (för flera utav er utomstående) tycks vara ett fullkomligt banalt sätt att spendera sin (dyrbara) tid och energi på, men i dessa (missförstå mig rätt - jag älskar mina fabulösa ungar över allting annat) småbarnstider när krutet, tiden och orken evinnerligt tycks vara nere och skvalpa i l.i.l.l.t.å.n tror jag att det lätt blir såhär. Alla härliga och välbehövliga former av energipåfyllning och gräsbevattning (som nämnt tidigare är gräset bara grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv) är i dessa ammande spädbarnstider så gott som extinkta.
Tidigare kärleks och kraftpåfyllning utgjordes hos oss av spontana restaurang/bio/café/shoppingbesök eller varför inte en improviserad s.o.v.m.o.r.g.o.n. Inte sällan unnade vi oss en övernattning någon annanstans. 24 timmar på tumanhand och B.O.O.M så var vi på banan igen. Det enda boom:et man erfar dessa dagar (skämt å sido!) är det öronbedövande dunk som utgörs av huvudet när detta faller (läs; störtar) mot kudden på kvällen.
Tiden (ni vet den man inte har) tillsammans skall ju räcka till så vårdslöst mycket. Man vill vara en bra föräldrar och göra härliga saker med barnen. Bilj/veln behöver underhållas. Huset behöver städas, kläder tvättas, disk plockas, mat handlas och lagas, väggar målas, rum byggas, toaletter renoveras, tak bytas, kaminer installeras, ogräs elimineras, häckar planteras och gräs klippas. Sen (som om det andra inte vore nog) ska man (helst) få tid till sig själv också. (Tillåt mig småle!) Man önskar träna, träffa sina makalösa bundisar och kanske gärna se medlemmarna från den där familjen som man hade turen att födas in i också. Hörde jag 'Mission.fucking.impossible?'
Dock vet vi hur ofantligt lyckligt lottade vi är. Och hur ofantligt icke-ensamma vi är (säg mig någon som inte önskar att dygnet hade fler än sina snåla 24 timmar?). Så vi gödslar jorden så gott vi kan med den lilla tiden vi har. Redan i afton har vi te.x ett storslaget schemalagt ligg inplanerat. (Dra på trissor!) Det vill säga såvida dom planerna inte går i stöpet efter en upprörd argumentation gällande vem som behöver ligga mest. Wish us the best of luck!
fredag 4 april 2014
Förtjänar det ens en rubrik?
Tror att jag inleder dagens skriveri med att tillkännage att jag inte har den blekaste aning om vad katten jag ska författa i detta första-för-april inlägg?! (Håll i hatten - kanske det blir blödande tråkigt.)
Får se om det blir något värt att dela med sig. Häng med.
Vad görs? Efter att ha torkat eminenta mängder s.n.o.r har jag dunkat storebror i säng. (Ja, krabban är ta-mig-fan förkyld igen. Halleluja!) Lillasyster söver även hon. Översättning? Moi - e.g.e.n.t.i.d. (Iallafall i en halvtimma/timma.)
Vad gjort? Tog tag med mitt anletes svett och gjorde några välbehövda magövningar. (Ja, tyvärr får man ingen platt kista efter två graviditeter utan sådant dårskap). Flåsade och flämtade mig genom diverse plankor (kan ju vara det mest beklagliga muskel-gudarna uppfunnit i modern tid) på vardagsrumsmattan och klappade mig själv stolt på axeln när dessa var avklarade.
Vad väntas? Min kära make. Återigen har han flytt sin kos (that lucky son-of-a-b\tch) till Stockholm där han deltagit på någon flott mässa med jobbet onsdag, torsdag och så även fredag. Men med en stackars kid som fullkomligt dryper av snor skall jag inte klaga. Vi har haft det förträffligt kul vi med.
Veckans hurra? Förutom vädret? D.o.m h.a.r s.o.p.a.t u.p.p a.l.l.t g.r.u.s e.f.t.e.r v.i.n.t.e.r.n (!) Kanske 40 ton indraget grus på hallmattan (och sedermera så även i resterande delar av huset) numer är ett minne blott?
Veckans ligg? You read my mind. Några sådana aktiviteter har kort och gott inte förekommit (än).
Veckans varning? Jag misstänker att jag inom en snar framtid (med svansen mellan benen) får ansluta mig till A.I.S (Anonyma-Internet-Shoppare). Just nu är det inredning som stjäl samtlig surftid och således även hela konkarongen av mina surt förvärvade spenderarpengar. Dra mig baklänges, va mycket fint det finns!
Veckans recap? There you have it.
Vågar utlova ett roligare och bättre inlägg till nästa gång.
S.t.a.y t.u.n.e.d
Får se om det blir något värt att dela med sig. Häng med.
Vad görs? Efter att ha torkat eminenta mängder s.n.o.r har jag dunkat storebror i säng. (Ja, krabban är ta-mig-fan förkyld igen. Halleluja!) Lillasyster söver även hon. Översättning? Moi - e.g.e.n.t.i.d. (Iallafall i en halvtimma/timma.)
Vad gjort? Tog tag med mitt anletes svett och gjorde några välbehövda magövningar. (Ja, tyvärr får man ingen platt kista efter två graviditeter utan sådant dårskap). Flåsade och flämtade mig genom diverse plankor (kan ju vara det mest beklagliga muskel-gudarna uppfunnit i modern tid) på vardagsrumsmattan och klappade mig själv stolt på axeln när dessa var avklarade.
Vad väntas? Min kära make. Återigen har han flytt sin kos (that lucky son-of-a-b\tch) till Stockholm där han deltagit på någon flott mässa med jobbet onsdag, torsdag och så även fredag. Men med en stackars kid som fullkomligt dryper av snor skall jag inte klaga. Vi har haft det förträffligt kul vi med.
Veckans hurra? Förutom vädret? D.o.m h.a.r s.o.p.a.t u.p.p a.l.l.t g.r.u.s e.f.t.e.r v.i.n.t.e.r.n (!) Kanske 40 ton indraget grus på hallmattan (och sedermera så även i resterande delar av huset) numer är ett minne blott?
Veckans ligg? You read my mind. Några sådana aktiviteter har kort och gott inte förekommit (än).
Veckans varning? Jag misstänker att jag inom en snar framtid (med svansen mellan benen) får ansluta mig till A.I.S (Anonyma-Internet-Shoppare). Just nu är det inredning som stjäl samtlig surftid och således även hela konkarongen av mina surt förvärvade spenderarpengar. Dra mig baklänges, va mycket fint det finns!
Veckans recap? There you have it.
Vågar utlova ett roligare och bättre inlägg till nästa gång.
S.t.a.y t.u.n.e.d
onsdag 26 mars 2014
Ett tjut av tillfredställelse
Tänkte att jag till ära av mitt förra (tacksamt populära) inlägg skulle blåsa av en rungande parallelldragning vad gäller det rykande heta åldersämnet. Egentligen är det inte så mycket själva åldern i fråga utan mer sådant man förstått sig skall behöva tackla i dessa åldrande tider.
Det är ju ingen hemlighet att man sedan barnafödandet gått ifrån glödhett stoff (Well.. Allt är ju relativt..) på arbetsmarknaden till att nu tillhöra skaran "smärre efterfrågade"-(kvinno)själar. En utav anledningarna tycks vara vår tids allmänna uppfattning (till allas vetskap) att kvinnor som har barn (läs; små - ofta snoriga, febriga och kassa krabater) ofta (om än inte ständigt) behöver dra det beryktade v.a.b-kortet. Det tycks nämligen helt glömts bort att till samtliga barn i vårt samhälle finns även (mestadels) en fader (som precis som modern också råkar vara hemma titt som tätt med sina krassliga åkommor). Detta fenomen verkar emellertid (fortfarande 2014) vara helt okänt för allmänheten och dess arbetsplatser. Sjuka barn är lika med ett vabbande fruntimmer. End.of.story!
Jag vill dock slå ett slag för oss numera (ofrivilligt) oattraktiva arbetsförmågor. Om jag hade uppfattningen att jag (iallafall mestadels) kunde vara hiskeligt flink på ditten och datten innan mini-me 1 och 2 joinade vår tvåsamhet ska ni bara veta vad jag anser nu. Svedalas arbetsplatser borde fullkomligt slåss om morsorna! Jag menar bättre och mer tacksam arbetskraft finns ju inte att finna efter en längre mammaledighet. Mängden multitaskingskills man därtill dragit på sig är hissnande! Hur många gånger har man inte kommit på sig själv amma mini, mata maxi s.a.m.t.i.d.i.g.t som man även föder sig själv? Säg mig vilken karl skulle klara det?
Jag minns efter Hugo, hela min gestalt fullkomligt tjöt efter tillfredsställelsen att få börja arbeta igen. Efter 18 månader hemma är man skäligen lätt att slicka upp i brygga förstår ni. Man (läs; jag) blev nästan dåraktigt tacksam för vardagens mest basala saker. Bara tanken på att kunna äta lunch ute e.n.s.a.m (utan barn [varje dag om man så vill]) gjorde att jag rusade iväg till kneget! Lägg dessutom till- frukost i lugn och ro, bajsa i lugn och ro, sminka sig i lugn och ro, prata i telefonen i lugn och ro, duscha i lugn och ro...(fortsatta.beskrivningar.i.lugn.och.ro.anda.äro.överflödiga. [You get the picture.]).
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
måndag 24 mars 2014
En smärre chock
Lilldamen är bättre! Tack och djupt bock till alla ni som frågat och kryat-på-hälsat. Guld är ni!
Jag och min fabulösa snubbe håller i skrivande stund på att fila på framtida bara.vi.två.på.tumanhand.aktiviteter. Ni förstår, jag vet att kidden 'bara' är tre månader men ändå fullkomligt vrålar min kropp och själ efter egentid. Såväl sådana ögonblick spenderade helt alena (God bless those!) som sådana överdådiga och magiska tillbringade endast maken och jag.
Så.. redan nu (se så där ett smärre halvår i förväg) har vi börjat planera vår första hot.date.together.overnight.without.the.kiddos. Det ter sig nämligen så att vi (grymma själar) i år (26 september närmare bestämt) firar T.I.O (!) härliga år tillsammans. (Herre.j\vlar!) 10 (!!??)
Självklart vill jag såhär (6 månader och två dagar) i förskott hipp hipp hurra:a stort för oss och hela den baletten för nog är det en enastående bedrift ändå. Men så snart fyrverkerierna slocknat och fanfarerna tystnat är det något helt annat som stjäl min uppmärksamhet. Närmare bestämt det faktum att jag inser hur gammal jag blivit. Kan det vara så att jag blinkat och helt lyckats missa dom senaste 12 (tämligen händelserika) åren? (Ni förstår i mitt huvud är jag fortfarande 17 år och rynkfri)
Föreställ er den mastodonta chock som ibland dränker mig när jag ser mig själv uppifrån med två barn, man och hus. Fuck.me.sideways.va.fasen.hände?
Jag minns när jag var i krokarna kring dessa fasta och fit:ta åren (sjutton/arton) och min (då) högsta önskan var att vara tillsammans med någon. Hittade (från min sida sett) några hjälpligt goda och tänkbara kandidater (läs; offer) som jag försökte slå mina förhållande-kåta-nävar kring. (Gick föga!) Gemensamt för samtliga byten jag lyckades snärja var att dom alla hade ett (då) imponerande 3-årigt förhållande i ryggsäcken. Ni förstår T.R.E tordes vara den magiska siffran på den tiden. Alla hade haft "dom". Dom "treåriga-exklusivt-kila-stadigt-kucklena" - min dröm! (I stark kontrast till detta stod jag som knappt lyckats få den nyfunna kärleken att hålla en månad - än mindre tre år.)
Men så på nåt jäkla vänster hade jag turen att (den 26 september 2004 - dagen då jag måste blinkat ordentligt) träffa min magnifika snubbe. And what do you know? Här sitter jag nu 10 år senare med samma briljanta karl, hängtuttar, rynkor, kids i plural, lån, stripigare hår, pluffsigare lår och plattare häck.
Dra mig baklänges va fint!
Jag och min fabulösa snubbe håller i skrivande stund på att fila på framtida bara.vi.två.på.tumanhand.aktiviteter. Ni förstår, jag vet att kidden 'bara' är tre månader men ändå fullkomligt vrålar min kropp och själ efter egentid. Såväl sådana ögonblick spenderade helt alena (God bless those!) som sådana överdådiga och magiska tillbringade endast maken och jag.
Så.. redan nu (se så där ett smärre halvår i förväg) har vi börjat planera vår första hot.date.together.overnight.without.the.kiddos. Det ter sig nämligen så att vi (grymma själar) i år (26 september närmare bestämt) firar T.I.O (!) härliga år tillsammans. (Herre.j\vlar!) 10 (!!??)
Självklart vill jag såhär (6 månader och två dagar) i förskott hipp hipp hurra:a stort för oss och hela den baletten för nog är det en enastående bedrift ändå. Men så snart fyrverkerierna slocknat och fanfarerna tystnat är det något helt annat som stjäl min uppmärksamhet. Närmare bestämt det faktum att jag inser hur gammal jag blivit. Kan det vara så att jag blinkat och helt lyckats missa dom senaste 12 (tämligen händelserika) åren? (Ni förstår i mitt huvud är jag fortfarande 17 år och rynkfri)
Föreställ er den mastodonta chock som ibland dränker mig när jag ser mig själv uppifrån med två barn, man och hus. Fuck.me.sideways.va.fasen.hände?
Jag minns när jag var i krokarna kring dessa fasta och fit:ta åren (sjutton/arton) och min (då) högsta önskan var att vara tillsammans med någon. Hittade (från min sida sett) några hjälpligt goda och tänkbara kandidater (läs; offer) som jag försökte slå mina förhållande-kåta-nävar kring. (Gick föga!) Gemensamt för samtliga byten jag lyckades snärja var att dom alla hade ett (då) imponerande 3-årigt förhållande i ryggsäcken. Ni förstår T.R.E tordes vara den magiska siffran på den tiden. Alla hade haft "dom". Dom "treåriga-exklusivt-kila-stadigt-kucklena" - min dröm! (I stark kontrast till detta stod jag som knappt lyckats få den nyfunna kärleken att hålla en månad - än mindre tre år.)
Men så på nåt jäkla vänster hade jag turen att (den 26 september 2004 - dagen då jag måste blinkat ordentligt) träffa min magnifika snubbe. And what do you know? Här sitter jag nu 10 år senare med samma briljanta karl, hängtuttar, rynkor, kids i plural, lån, stripigare hår, pluffsigare lår och plattare häck.
Dra mig baklänges va fint!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)