: : T j e n a m i t t b e n a : :
Dagens reflektioner;
(Den bedrövliga) känslan av att behöva torka sig under en (!) tutte. Vet inte vad som är deppigast? Att jag överhuvudtaget har ett behag att plötsligt torka mig under eller det faktum att det bokstavligt talat är en (!) tutte som tycks ha mer trubbel med gravitationen än den andra? Man tycker att fanskapen (tuttarna alltså) åtminstone kunde ha den goda smaken att hänga lika mycket (om dom nu ändå ska hänga)?.. men icke. Ena taxörat (skämt å sido - så illa är det inte riktigt än) är tröttare än det andra. Tax som fan för den! Jag fullkomligt osar sex.
Mellan åren 13-16 var min högsta önskan (näst efter att bli ihop med Pacey i Dawson´s Creek och/eller förlora oskulden till Christofer Larsson i hans morsas gamla vita Audi) en redig jäkla hylla. Inga regelrätta bomber kanske men ändå en mäkta välfylld c-kupa.
Man skulle (någorlunda) kunna jämföra det med en kolossalt efterlängtad penis hos er män. Ni vet en sådan i absolut
m a s t o d o n t
-size, som flertalet karlar i lönndom går och önskar dom varit välsignade med. Vilka sexmaskiner ni skulle blivit (inbillar ni er).
Så en dag (läs; när jag blev gravid och således förvandlades till mjölkfabrik) fick jag äntligen mina åtrådda bazookas. När jag stod på toppen av min pattkarriär fick mina hormonstinna pansargevär flytta ner i en gedigen 80D-BH (från 75B). Kul för henne, tänker ni. Men icke. K.a.l.l.d.u.s.c.h! Det där med monstruösa behag var i själva verket föga underhållande. Tråkigt rent ut av. Längtan efter mina små semisneda tits var fullkomlig. Lyckan när dom efter avslutad graviditet och amning återkom- total!
Som universums största och mäktigaste penis. Hängandes mellan dina ben. Men som du plötsligt inte vill ha. Tänk er chocken!
Så även om mina små hallon kommit tillbaka i ett något mindre och hängigare format är jag glad. Som så många gånger innan har det återigen visat sig att gräset (läs; tuttarna) inte alltid är grönare (läs; roligare) på andra sidan.
torsdag 14 augusti 2014
måndag 30 juni 2014
Jag blev ett djur!
En
lördag i juni fick jag erfara något jag aldrig tidigare gjort. Ni
förstår en utav mina allra käraste och bästa vänner hade
förbarmat sig och bjudit med mig till den lokala second
hand-butiken. Just denna tidiga lördagmorgon erbjöd nämligen den
omåttligt populära affären hela 50 % (!) extra rabatt (Fuck me
sideways! Tjörnbon i mig fullkomligt tokjublade!) på alla redan
billiga och bättre begagnade ting.
När
jag intar butiken tillsammans med alla ruskiga och fyndkåta
fruntimmer Stenungsund, Tjörn och Orust tillsammans har att
uppbringa sprids (jävligt snabbt) en obehaglig känsla av (ren)
panik inombords. Mina skräckfyllda reflektioner cirklade i banorna;
"-H.E.L.V.E.T.E
vilka djur det finns! Det spelar ingen roll om jag så finner en
Picasso därinne för en tia. Jag måste ut N.U!". Klaustrofobin
var ett påträngande faktum.
Men
så spottade jag (tack och lov) min förstklassiga loppishora till
kamrat på andra sidan butiken. Graciöst navigerade hon sig mellan
plottriga hyllor, neurotiska tanter, vilsna gubbar, damm och porslin.
Till min överraskning började plötsligt ett lugn breda ut sig i
den sekunden tidigare förskräckta Fru Öijerson. Cirkus 3 minuter
och 34 sekunder senare befinner sig således även jag i ett skede av
totalt djureri. När vattnet är som högst står jag och fingrar
helt hysteriskt på en gammal Lisebergsbricka daterad 1995 (!!). Mitt
i mitt makalösa apande fick jag nämligen för mig att formen på
denna bricka var fullkomligt magisk och helt optimal att spraymåla
om i kopparfärg för att sedan sätta fin fint krimskrams på.
Vips
förstod jag min antikrubbade vän så himla mycket bättre.
Plötsligt var jag (in all my glory) helt öppensinnad. En fenomenal
idéspruta rent ut av! Vi grävde djupt och
fann ett syfte till varenda förlegad mackapär. När jag tenderade
att misslyckas tog min trogna bundis vid och presenterade en
enastående alternativ lösning och vice versa. Som när jag nosade upp en gammal
charmig kaffeservis (tragiskt felknullad då kopparna var för små
för såväl kaffe, te som efterrätt) kom istället min briljanta
vän med förslaget att stöpa ljus i dem. Förståndet var helt
naggat. Det lilla jag lyckades behålla räddade mig troligen från
att stega ut med hela butiken nedtryckt i en kasse.
Loppishoran
har kort och gott fått sig en entusiastisk lärling och snart skall
vi förhoppningsvis ut och apa igen. Härligt!
torsdag 26 juni 2014
Sniffar jag 30-årskris??
Trots bedövande trötthet (ni vet den som kommer efter att man inte fått sova en enda hel natt på se så där 9 eminenta månader) tänkte jag förgylla er dag med ett inlägg. Det var ju så satans längesen! (Jag skyller på ovan nämnda kraftlöshet som fullkomligt dunkat skiten ur mig dom senaste månaderna.)
Jag befarar nämligen att jag rykt på en komplett obstinat variant av "post-two-babies-in-less-than-two-years/soon-to-be-thirty"-syndrome (med stort S!) Ni förstår under dom senaste veckorna har jag inte bara fått för mig att jag (håll i hatten) ska pierca mina stackars bröstvårtor (?) utan jag har också fått fullkomlig dille på att tatuera hela (!) högerarmen. (Japp - från A-Ö / handled till axel). Ni hör ju. Uppenbarligen (tok)kutar jag igenom en (förbannat) sträng livskris as we speak.
Sanningen är att jag velat tatuera underarmen v.ä.l.d.i.g.t l.ä.n.g.e (flera år) men tillhört den skara sjåpiga brudar som varit lite för feg och återhållsam. Rädd att det ska stå i vägen vid ett framtida jobb. Harig att det inte skulle se så passande ut när man är iklädd en balklännig (för det är jag ju så förbannat ofta?!). Ni vet.. lite sånt. Men nu - nu vill jag tala om att jag skiter i alla dom medeltida åsnor som fortfarande huserar på arbetsmarknaden här och där som inte anställer folk med lite permanent färg på kroppen. Gissningsvis är det samma fanskap som ändå finner mig svårt oattraktiv som arbetskraft p.g.a mina kids. Oviljan att arbeta tillsammans är därmed tacksamt ömsesidig. End of story!
Att pryda spenarna med titanstavar är något jag också velat göra länge men hesiterat med rädsla att inte kunna amma samt risken att förstöra dom fabulösa känselspröt som erogenzonsguden välsignat mig med. Men sedan amningen snart är avklarad (åtminstone med befintliga barn) och sedan samma amning (i mitt fall) fullkomligt pissat på det gudarna var vänliga nog att ge mig (läs; efter åtskilliga månader av dragande, slitande, sugande och bröstpumpande - n.o.t s.o. k.ä.n.s.e.l.s.p.r.ö.t.i.g.a a.n.y.m.o.r.e.) tänker jag - what have I got to loose?
Ge mig 3 månader så får vi se om jag gjort slag i saken eller slagit idiotin ur hågen.
Untill then..
Jag befarar nämligen att jag rykt på en komplett obstinat variant av "post-two-babies-in-less-than-two-years/soon-to-be-thirty"-syndrome (med stort S!) Ni förstår under dom senaste veckorna har jag inte bara fått för mig att jag (håll i hatten) ska pierca mina stackars bröstvårtor (?) utan jag har också fått fullkomlig dille på att tatuera hela (!) högerarmen. (Japp - från A-Ö / handled till axel). Ni hör ju. Uppenbarligen (tok)kutar jag igenom en (förbannat) sträng livskris as we speak.
Sanningen är att jag velat tatuera underarmen v.ä.l.d.i.g.t l.ä.n.g.e (flera år) men tillhört den skara sjåpiga brudar som varit lite för feg och återhållsam. Rädd att det ska stå i vägen vid ett framtida jobb. Harig att det inte skulle se så passande ut när man är iklädd en balklännig (för det är jag ju så förbannat ofta?!). Ni vet.. lite sånt. Men nu - nu vill jag tala om att jag skiter i alla dom medeltida åsnor som fortfarande huserar på arbetsmarknaden här och där som inte anställer folk med lite permanent färg på kroppen. Gissningsvis är det samma fanskap som ändå finner mig svårt oattraktiv som arbetskraft p.g.a mina kids. Oviljan att arbeta tillsammans är därmed tacksamt ömsesidig. End of story!
Att pryda spenarna med titanstavar är något jag också velat göra länge men hesiterat med rädsla att inte kunna amma samt risken att förstöra dom fabulösa känselspröt som erogenzonsguden välsignat mig med. Men sedan amningen snart är avklarad (åtminstone med befintliga barn) och sedan samma amning (i mitt fall) fullkomligt pissat på det gudarna var vänliga nog att ge mig (läs; efter åtskilliga månader av dragande, slitande, sugande och bröstpumpande - n.o.t s.o. k.ä.n.s.e.l.s.p.r.ö.t.i.g.a a.n.y.m.o.r.e.) tänker jag - what have I got to loose?
Ge mig 3 månader så får vi se om jag gjort slag i saken eller slagit idiotin ur hågen.
Untill then..
tisdag 8 april 2014
Snoppmätartävling
God förmiddag!
Moment of truth. Jag och min kära make är inne i en (löjeväckande) fas av extremt k*kmäteri här på hemmaplan. Jag (på fritiden avancerad hobbypsykolog) vill påstå att allt i grund och botten härstammar i det (stundtals - läs; mestadels) sjukt påfrestande småbarnslivet. Någon som känner igen sig?
Kampen om den största och mäktigaste köttflöjten mäts vid en rad olika grenar här i vårt vitmålade hem. Mest frekvent förekommande är dock kategorierna;
Tröttast? Mest ont i ryggen? Sovit sämst? Sovit minst? Jobbigast dag? Minst fritid?
Själva fastställandet av pålstorleken är sällan något vi egentligen kommer till. En dag ter sig oftast följande: 'Person 1' yttrar; "-Ååå vad jag är trött!" 'Person 2' stämmer då in och säger; "Ååå, jag med!" Den första kontrar då med "-Jo, men jag sov nästan ingenting i natt" varpå självklart den andra bestämt hävdar; "Nä, men det gjorde ju inte jag heller" och så är den ärofyllda "vem-är-egentligen-tröttast"-karusellen i full gång. I vårt (periodvis) utmattade tillstånd tycks det nämligen lika viktigt för oss båda att "vinna" pokalen.
Jag förstår att detta (för flera utav er utomstående) tycks vara ett fullkomligt banalt sätt att spendera sin (dyrbara) tid och energi på, men i dessa (missförstå mig rätt - jag älskar mina fabulösa ungar över allting annat) småbarnstider när krutet, tiden och orken evinnerligt tycks vara nere och skvalpa i l.i.l.l.t.å.n tror jag att det lätt blir såhär. Alla härliga och välbehövliga former av energipåfyllning och gräsbevattning (som nämnt tidigare är gräset bara grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv) är i dessa ammande spädbarnstider så gott som extinkta.
Tidigare kärleks och kraftpåfyllning utgjordes hos oss av spontana restaurang/bio/café/shoppingbesök eller varför inte en improviserad s.o.v.m.o.r.g.o.n. Inte sällan unnade vi oss en övernattning någon annanstans. 24 timmar på tumanhand och B.O.O.M så var vi på banan igen. Det enda boom:et man erfar dessa dagar (skämt å sido!) är det öronbedövande dunk som utgörs av huvudet när detta faller (läs; störtar) mot kudden på kvällen.
Tiden (ni vet den man inte har) tillsammans skall ju räcka till så vårdslöst mycket. Man vill vara en bra föräldrar och göra härliga saker med barnen. Bilj/veln behöver underhållas. Huset behöver städas, kläder tvättas, disk plockas, mat handlas och lagas, väggar målas, rum byggas, toaletter renoveras, tak bytas, kaminer installeras, ogräs elimineras, häckar planteras och gräs klippas. Sen (som om det andra inte vore nog) ska man (helst) få tid till sig själv också. (Tillåt mig småle!) Man önskar träna, träffa sina makalösa bundisar och kanske gärna se medlemmarna från den där familjen som man hade turen att födas in i också. Hörde jag 'Mission.fucking.impossible?'
Dock vet vi hur ofantligt lyckligt lottade vi är. Och hur ofantligt icke-ensamma vi är (säg mig någon som inte önskar att dygnet hade fler än sina snåla 24 timmar?). Så vi gödslar jorden så gott vi kan med den lilla tiden vi har. Redan i afton har vi te.x ett storslaget schemalagt ligg inplanerat. (Dra på trissor!) Det vill säga såvida dom planerna inte går i stöpet efter en upprörd argumentation gällande vem som behöver ligga mest. Wish us the best of luck!
Moment of truth. Jag och min kära make är inne i en (löjeväckande) fas av extremt k*kmäteri här på hemmaplan. Jag (på fritiden avancerad hobbypsykolog) vill påstå att allt i grund och botten härstammar i det (stundtals - läs; mestadels) sjukt påfrestande småbarnslivet. Någon som känner igen sig?
Kampen om den största och mäktigaste köttflöjten mäts vid en rad olika grenar här i vårt vitmålade hem. Mest frekvent förekommande är dock kategorierna;
Tröttast? Mest ont i ryggen? Sovit sämst? Sovit minst? Jobbigast dag? Minst fritid?
Själva fastställandet av pålstorleken är sällan något vi egentligen kommer till. En dag ter sig oftast följande: 'Person 1' yttrar; "-Ååå vad jag är trött!" 'Person 2' stämmer då in och säger; "Ååå, jag med!" Den första kontrar då med "-Jo, men jag sov nästan ingenting i natt" varpå självklart den andra bestämt hävdar; "Nä, men det gjorde ju inte jag heller" och så är den ärofyllda "vem-är-egentligen-tröttast"-karusellen i full gång. I vårt (periodvis) utmattade tillstånd tycks det nämligen lika viktigt för oss båda att "vinna" pokalen.
Jag förstår att detta (för flera utav er utomstående) tycks vara ett fullkomligt banalt sätt att spendera sin (dyrbara) tid och energi på, men i dessa (missförstå mig rätt - jag älskar mina fabulösa ungar över allting annat) småbarnstider när krutet, tiden och orken evinnerligt tycks vara nere och skvalpa i l.i.l.l.t.å.n tror jag att det lätt blir såhär. Alla härliga och välbehövliga former av energipåfyllning och gräsbevattning (som nämnt tidigare är gräset bara grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv) är i dessa ammande spädbarnstider så gott som extinkta.
Tidigare kärleks och kraftpåfyllning utgjordes hos oss av spontana restaurang/bio/café/shoppingbesök eller varför inte en improviserad s.o.v.m.o.r.g.o.n. Inte sällan unnade vi oss en övernattning någon annanstans. 24 timmar på tumanhand och B.O.O.M så var vi på banan igen. Det enda boom:et man erfar dessa dagar (skämt å sido!) är det öronbedövande dunk som utgörs av huvudet när detta faller (läs; störtar) mot kudden på kvällen.
Tiden (ni vet den man inte har) tillsammans skall ju räcka till så vårdslöst mycket. Man vill vara en bra föräldrar och göra härliga saker med barnen. Bilj/veln behöver underhållas. Huset behöver städas, kläder tvättas, disk plockas, mat handlas och lagas, väggar målas, rum byggas, toaletter renoveras, tak bytas, kaminer installeras, ogräs elimineras, häckar planteras och gräs klippas. Sen (som om det andra inte vore nog) ska man (helst) få tid till sig själv också. (Tillåt mig småle!) Man önskar träna, träffa sina makalösa bundisar och kanske gärna se medlemmarna från den där familjen som man hade turen att födas in i också. Hörde jag 'Mission.fucking.impossible?'
Dock vet vi hur ofantligt lyckligt lottade vi är. Och hur ofantligt icke-ensamma vi är (säg mig någon som inte önskar att dygnet hade fler än sina snåla 24 timmar?). Så vi gödslar jorden så gott vi kan med den lilla tiden vi har. Redan i afton har vi te.x ett storslaget schemalagt ligg inplanerat. (Dra på trissor!) Det vill säga såvida dom planerna inte går i stöpet efter en upprörd argumentation gällande vem som behöver ligga mest. Wish us the best of luck!
fredag 4 april 2014
Förtjänar det ens en rubrik?
Tror att jag inleder dagens skriveri med att tillkännage att jag inte har den blekaste aning om vad katten jag ska författa i detta första-för-april inlägg?! (Håll i hatten - kanske det blir blödande tråkigt.)
Får se om det blir något värt att dela med sig. Häng med.
Vad görs? Efter att ha torkat eminenta mängder s.n.o.r har jag dunkat storebror i säng. (Ja, krabban är ta-mig-fan förkyld igen. Halleluja!) Lillasyster söver även hon. Översättning? Moi - e.g.e.n.t.i.d. (Iallafall i en halvtimma/timma.)
Vad gjort? Tog tag med mitt anletes svett och gjorde några välbehövda magövningar. (Ja, tyvärr får man ingen platt kista efter två graviditeter utan sådant dårskap). Flåsade och flämtade mig genom diverse plankor (kan ju vara det mest beklagliga muskel-gudarna uppfunnit i modern tid) på vardagsrumsmattan och klappade mig själv stolt på axeln när dessa var avklarade.
Vad väntas? Min kära make. Återigen har han flytt sin kos (that lucky son-of-a-b\tch) till Stockholm där han deltagit på någon flott mässa med jobbet onsdag, torsdag och så även fredag. Men med en stackars kid som fullkomligt dryper av snor skall jag inte klaga. Vi har haft det förträffligt kul vi med.
Veckans hurra? Förutom vädret? D.o.m h.a.r s.o.p.a.t u.p.p a.l.l.t g.r.u.s e.f.t.e.r v.i.n.t.e.r.n (!) Kanske 40 ton indraget grus på hallmattan (och sedermera så även i resterande delar av huset) numer är ett minne blott?
Veckans ligg? You read my mind. Några sådana aktiviteter har kort och gott inte förekommit (än).
Veckans varning? Jag misstänker att jag inom en snar framtid (med svansen mellan benen) får ansluta mig till A.I.S (Anonyma-Internet-Shoppare). Just nu är det inredning som stjäl samtlig surftid och således även hela konkarongen av mina surt förvärvade spenderarpengar. Dra mig baklänges, va mycket fint det finns!
Veckans recap? There you have it.
Vågar utlova ett roligare och bättre inlägg till nästa gång.
S.t.a.y t.u.n.e.d
Får se om det blir något värt att dela med sig. Häng med.
Vad görs? Efter att ha torkat eminenta mängder s.n.o.r har jag dunkat storebror i säng. (Ja, krabban är ta-mig-fan förkyld igen. Halleluja!) Lillasyster söver även hon. Översättning? Moi - e.g.e.n.t.i.d. (Iallafall i en halvtimma/timma.)
Vad gjort? Tog tag med mitt anletes svett och gjorde några välbehövda magövningar. (Ja, tyvärr får man ingen platt kista efter två graviditeter utan sådant dårskap). Flåsade och flämtade mig genom diverse plankor (kan ju vara det mest beklagliga muskel-gudarna uppfunnit i modern tid) på vardagsrumsmattan och klappade mig själv stolt på axeln när dessa var avklarade.
Vad väntas? Min kära make. Återigen har han flytt sin kos (that lucky son-of-a-b\tch) till Stockholm där han deltagit på någon flott mässa med jobbet onsdag, torsdag och så även fredag. Men med en stackars kid som fullkomligt dryper av snor skall jag inte klaga. Vi har haft det förträffligt kul vi med.
Veckans hurra? Förutom vädret? D.o.m h.a.r s.o.p.a.t u.p.p a.l.l.t g.r.u.s e.f.t.e.r v.i.n.t.e.r.n (!) Kanske 40 ton indraget grus på hallmattan (och sedermera så även i resterande delar av huset) numer är ett minne blott?
Veckans ligg? You read my mind. Några sådana aktiviteter har kort och gott inte förekommit (än).
Veckans varning? Jag misstänker att jag inom en snar framtid (med svansen mellan benen) får ansluta mig till A.I.S (Anonyma-Internet-Shoppare). Just nu är det inredning som stjäl samtlig surftid och således även hela konkarongen av mina surt förvärvade spenderarpengar. Dra mig baklänges, va mycket fint det finns!
Veckans recap? There you have it.
Vågar utlova ett roligare och bättre inlägg till nästa gång.
S.t.a.y t.u.n.e.d
onsdag 26 mars 2014
Ett tjut av tillfredställelse
Tänkte att jag till ära av mitt förra (tacksamt populära) inlägg skulle blåsa av en rungande parallelldragning vad gäller det rykande heta åldersämnet. Egentligen är det inte så mycket själva åldern i fråga utan mer sådant man förstått sig skall behöva tackla i dessa åldrande tider.
Det är ju ingen hemlighet att man sedan barnafödandet gått ifrån glödhett stoff (Well.. Allt är ju relativt..) på arbetsmarknaden till att nu tillhöra skaran "smärre efterfrågade"-(kvinno)själar. En utav anledningarna tycks vara vår tids allmänna uppfattning (till allas vetskap) att kvinnor som har barn (läs; små - ofta snoriga, febriga och kassa krabater) ofta (om än inte ständigt) behöver dra det beryktade v.a.b-kortet. Det tycks nämligen helt glömts bort att till samtliga barn i vårt samhälle finns även (mestadels) en fader (som precis som modern också råkar vara hemma titt som tätt med sina krassliga åkommor). Detta fenomen verkar emellertid (fortfarande 2014) vara helt okänt för allmänheten och dess arbetsplatser. Sjuka barn är lika med ett vabbande fruntimmer. End.of.story!
Jag vill dock slå ett slag för oss numera (ofrivilligt) oattraktiva arbetsförmågor. Om jag hade uppfattningen att jag (iallafall mestadels) kunde vara hiskeligt flink på ditten och datten innan mini-me 1 och 2 joinade vår tvåsamhet ska ni bara veta vad jag anser nu. Svedalas arbetsplatser borde fullkomligt slåss om morsorna! Jag menar bättre och mer tacksam arbetskraft finns ju inte att finna efter en längre mammaledighet. Mängden multitaskingskills man därtill dragit på sig är hissnande! Hur många gånger har man inte kommit på sig själv amma mini, mata maxi s.a.m.t.i.d.i.g.t som man även föder sig själv? Säg mig vilken karl skulle klara det?
Jag minns efter Hugo, hela min gestalt fullkomligt tjöt efter tillfredsställelsen att få börja arbeta igen. Efter 18 månader hemma är man skäligen lätt att slicka upp i brygga förstår ni. Man (läs; jag) blev nästan dåraktigt tacksam för vardagens mest basala saker. Bara tanken på att kunna äta lunch ute e.n.s.a.m (utan barn [varje dag om man så vill]) gjorde att jag rusade iväg till kneget! Lägg dessutom till- frukost i lugn och ro, bajsa i lugn och ro, sminka sig i lugn och ro, prata i telefonen i lugn och ro, duscha i lugn och ro...(fortsatta.beskrivningar.i.lugn.och.ro.anda.äro.överflödiga. [You get the picture.]).
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
måndag 24 mars 2014
En smärre chock
Lilldamen är bättre! Tack och djupt bock till alla ni som frågat och kryat-på-hälsat. Guld är ni!
Jag och min fabulösa snubbe håller i skrivande stund på att fila på framtida bara.vi.två.på.tumanhand.aktiviteter. Ni förstår, jag vet att kidden 'bara' är tre månader men ändå fullkomligt vrålar min kropp och själ efter egentid. Såväl sådana ögonblick spenderade helt alena (God bless those!) som sådana överdådiga och magiska tillbringade endast maken och jag.
Så.. redan nu (se så där ett smärre halvår i förväg) har vi börjat planera vår första hot.date.together.overnight.without.the.kiddos. Det ter sig nämligen så att vi (grymma själar) i år (26 september närmare bestämt) firar T.I.O (!) härliga år tillsammans. (Herre.j\vlar!) 10 (!!??)
Självklart vill jag såhär (6 månader och två dagar) i förskott hipp hipp hurra:a stort för oss och hela den baletten för nog är det en enastående bedrift ändå. Men så snart fyrverkerierna slocknat och fanfarerna tystnat är det något helt annat som stjäl min uppmärksamhet. Närmare bestämt det faktum att jag inser hur gammal jag blivit. Kan det vara så att jag blinkat och helt lyckats missa dom senaste 12 (tämligen händelserika) åren? (Ni förstår i mitt huvud är jag fortfarande 17 år och rynkfri)
Föreställ er den mastodonta chock som ibland dränker mig när jag ser mig själv uppifrån med två barn, man och hus. Fuck.me.sideways.va.fasen.hände?
Jag minns när jag var i krokarna kring dessa fasta och fit:ta åren (sjutton/arton) och min (då) högsta önskan var att vara tillsammans med någon. Hittade (från min sida sett) några hjälpligt goda och tänkbara kandidater (läs; offer) som jag försökte slå mina förhållande-kåta-nävar kring. (Gick föga!) Gemensamt för samtliga byten jag lyckades snärja var att dom alla hade ett (då) imponerande 3-årigt förhållande i ryggsäcken. Ni förstår T.R.E tordes vara den magiska siffran på den tiden. Alla hade haft "dom". Dom "treåriga-exklusivt-kila-stadigt-kucklena" - min dröm! (I stark kontrast till detta stod jag som knappt lyckats få den nyfunna kärleken att hålla en månad - än mindre tre år.)
Men så på nåt jäkla vänster hade jag turen att (den 26 september 2004 - dagen då jag måste blinkat ordentligt) träffa min magnifika snubbe. And what do you know? Här sitter jag nu 10 år senare med samma briljanta karl, hängtuttar, rynkor, kids i plural, lån, stripigare hår, pluffsigare lår och plattare häck.
Dra mig baklänges va fint!
Jag och min fabulösa snubbe håller i skrivande stund på att fila på framtida bara.vi.två.på.tumanhand.aktiviteter. Ni förstår, jag vet att kidden 'bara' är tre månader men ändå fullkomligt vrålar min kropp och själ efter egentid. Såväl sådana ögonblick spenderade helt alena (God bless those!) som sådana överdådiga och magiska tillbringade endast maken och jag.
Så.. redan nu (se så där ett smärre halvår i förväg) har vi börjat planera vår första hot.date.together.overnight.without.the.kiddos. Det ter sig nämligen så att vi (grymma själar) i år (26 september närmare bestämt) firar T.I.O (!) härliga år tillsammans. (Herre.j\vlar!) 10 (!!??)
Självklart vill jag såhär (6 månader och två dagar) i förskott hipp hipp hurra:a stort för oss och hela den baletten för nog är det en enastående bedrift ändå. Men så snart fyrverkerierna slocknat och fanfarerna tystnat är det något helt annat som stjäl min uppmärksamhet. Närmare bestämt det faktum att jag inser hur gammal jag blivit. Kan det vara så att jag blinkat och helt lyckats missa dom senaste 12 (tämligen händelserika) åren? (Ni förstår i mitt huvud är jag fortfarande 17 år och rynkfri)
Föreställ er den mastodonta chock som ibland dränker mig när jag ser mig själv uppifrån med två barn, man och hus. Fuck.me.sideways.va.fasen.hände?
Jag minns när jag var i krokarna kring dessa fasta och fit:ta åren (sjutton/arton) och min (då) högsta önskan var att vara tillsammans med någon. Hittade (från min sida sett) några hjälpligt goda och tänkbara kandidater (läs; offer) som jag försökte slå mina förhållande-kåta-nävar kring. (Gick föga!) Gemensamt för samtliga byten jag lyckades snärja var att dom alla hade ett (då) imponerande 3-årigt förhållande i ryggsäcken. Ni förstår T.R.E tordes vara den magiska siffran på den tiden. Alla hade haft "dom". Dom "treåriga-exklusivt-kila-stadigt-kucklena" - min dröm! (I stark kontrast till detta stod jag som knappt lyckats få den nyfunna kärleken att hålla en månad - än mindre tre år.)
Men så på nåt jäkla vänster hade jag turen att (den 26 september 2004 - dagen då jag måste blinkat ordentligt) träffa min magnifika snubbe. And what do you know? Här sitter jag nu 10 år senare med samma briljanta karl, hängtuttar, rynkor, kids i plural, lån, stripigare hår, pluffsigare lår och plattare häck.
Dra mig baklänges va fint!
torsdag 13 mars 2014
Livet deluxe
Glamourens drottning och företrädare rapporterar ifrån sitt (läs; mitt) glansfulla (läs; N.O.T at-fucking-all) näste.(Japp, det är cirka halvlitern spy som ligger och skvalpar mellan mina behag [för 10:onde gången denna veckan]). Smakfullheten och elegansen som råder här hemma är i fullkomlig extas.
Äckligt!? - Hell yeah!
En bild man egentligen inte borde visa andra!? - Ja, jag vet. (Sorry!) Kände dock att då tiden dessa dagar tryter så får jag använda mig av den där omtalade "bilden", ni vet den som säger.mer.än.tusen.ord. för att beskriva mina (just nu mindre) lyxiga dagar hemma med kidsen.
Min fabulösa minsting och tillika magiska dotter har åkt på RS. (För alla er non-parents där ute betyder det kort och gott "ett-ettrigt-vidrigt-virus-som-huserar-i-luftvägarna-på-kidsen-och-som-man-därav-försöker-fly-som-självaste-pesten".)
Dom senaste dagarna har varit oro, hosta, H.O.S.T.A, rossligt, väsande, pipande, kämpande, vårdcentral, vårdcentral, barnakut, läkare, hosta, kräks, hosta, kräks, snor, slem och sedan hem.
Någon hjälp finns nämligen inte att få såvida hennes allmäntillstånd inte blir sämre. Stackarn' är för munter och käck. (Tack för den!)
Man tycker att det borde vara att föredra att behandla barnen så snart sjukdomen upptäcks. När barnet fortfarande är starkt och har orken. Men nej - man får helt enkelt vackert åka hem och invänta eventuellt sämre tider. Hjälpen får man först när dom små blivit så dåliga att dom inte längre orkar äta själva. Det känns väl rimligt?
Men men, som vanligt är sjukvården ett dystert mysterium för mig. Denna gången slapp jag iallafall sitta med en förvirrad läkare som googlade på min åkomma för att sedan vända sig om och fråga mig vad jag vill ha för medicin och åtgärd?! (Ja, precis det har hänt.)
Håll era tummar för vår lillstrumpa.
lördag 8 mars 2014
Bättre sent än aldrig!
Week T.E.N so far?
- Stirrat på 32 avsnitt av brudserien 'Pretty little liars'. (Jepps, det är därför jag författat ungefär/exakt/precis/se-så-där-på-en-höft n.o.l.l blogginlägg denna vecka. Likt en pilsk yngling har jag gluttat på denna (i ärlighetens namn) semireko serie i tid och otid så fort tillfälle (bra och dåliga) getts. Jag ser det dock som en högst förväntad baksmälla efter dom senaste veckorna då jag skrevat runt som en Duracell-kanin med ADHD mellan mina kids/diverse projekt/plötsliga städmanier och välkomnar därför detta fridfulla och slappa tillstånd med öppna armar.
- Hugo (den spänstiga atleten) har kommit på konsten att klättra ur sin spjälsäng. (Satan.i.gatan!) Jag misstänker att sötebrödsdagarna med "bara-gå-in-och-dunka-kidden-i-sängen-och-vipps-så-sover-prinsen" därmed har kommit till ända. (Fuck!) Nu när vår kämpe lärt sig desertera ifrån sin härliga sovkoj misstänker jag att denne kommer göra det allt som oftast när sovningen anses oangenäm och enligt honom själv fullständigt överskattad. Sket.också!
- Varit på återbesök hos barnmorskan efter förlossningen. That´s right! Sedan allt såg bra ut har jag därmed åter mottagit åkbandet till det vilda älskogstivolit. Eller åkband? Who am I kidding? Ett 'Lilla åkhäftet' till bonka-bäver-karusellen är väl i själva verket snäppet närmre sanningen. Att ligga med e.t.t stycke barn var ju lätt avklarat. Det lyckades vi ju faktiskt med maken och jag titt som tätt. Eller 'tätt' är väl en monumental överdrift (för att vara så där snuskigt [bokstavligt talat] ärlig igen), men titt var det definitivt. Att däremot få till ett nupp med två bovar huserande i hemmet känns spontant idag som en ren omöjlighet. Iallafall i dessa spädbarnstider. Att överhuvudtaget få åtnjuta en middag tillsammans i någorlunda lugn och ro kräver såväl en kolossal kraftansträngning som en kopiös dos ren flax. Kommer högst sannolikt återkomma med utfallet vid ett senare tillfälle.
- Sist men definitivt inte minst har jag torkat enorma mängder snor. Först ut var Hugo. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Detta rinnande scenario skedde inte mindre än 63 ggr/dag. (Högst förvånad att mina nävar [och Hugos plyte] fortfarande sitter kvar). Har dock aldrig trott på alcogelens välsignade egenskaper och inte blev jag omvänd efter denna vecka heller. Eländet nådde givetvis även min minsta ättling halvvägs in i veckan. Shit.motherfucker.fuck.shit (som Samantha Jones säger)!
onsdag 26 februari 2014
Hur f*n ska jag stå ut?
Jag har ett problem. Eller en störning snarare? En smärre ätstörning! Eller ätstörning? En godisstörning vore nog att beskriva min åkomma mer exakt. För er som följt med bloggen ett tag kanske minns (förra julen) när jag kom på mig själv rotandes i soporna efter dom egenbakade chokladkolorna som jag slängt dagen innan enbart för att jag inte hade karaktär nog att låta dom existera i kylen. Ring a bell?
Hur som. Detta är ju min existens stora akilleshäl. Härom veckan när jag och mannen skulle "unna" oss (jepps, självklart tillhör jag även det fack av svaga unna-människor) "lite" godis kom jag efter en permission (alla som ammat vet vad jag menar) till närmsta 'Hemmakväll' mäkta stolt hembärandes på en hink (ja, en sån där stor jävel) innehållande 1,8 kg (!) godis. Det ska här tilläggas att jag verkligen försökte skrapa ihop en liten påse enbart inrymmande det allra "nödvändigaste". Gick.åt.helvete.kan.man.säga. Vet inte vad som är värst? Att jag överhuvudtaget tillät mig betala dom nätta 137:- för gottesäcken eller att den var slut efter två (jäkligt sockerstinna) dagar?
Mitt förhållande till godis är sjukt - jag vet.
Mitt problem nu tycks dock vara att min minsta avkomma inte tål när jag äter godis och choklad.
Med.andra.ord - I´m.screwed (och.vill.det.sig.illa.även.hon). Av snasket får trollet nämligen magont och utslag i nyllet. Under mina två graviditeter samt tillhörande amningsperioder (vilket totalt omräknat i tid blir nätta 3 år) har jag inte druckit alkohol. (Tänk på det karlar när ni tjuter vid graviditetens slutskede då de flesta av er behöver stå givakt inför kommande chaufförsuppdrag till BB. Era ungefär 5 vita veckor tycks förbannat fjuttigt i jämförelse med mina cirkus 34 månader! [Och då har jag "bara" två barn - finns dom som fött betydligt fler än så]).
Hur som. Mina alkoholförbud har aldrig varit särskilt jobbiga även om det kan beskrivas som allt annat än roligt att te.x medverka på jobbets personalfester utan en enda promille skvalpandes i blodet (har lyckats bli 4 spritfria sådana nu). Känns sådär hett att i nionde månaden stappla (läs; rulla) ut på dansgolvet- 83 pannor tung och dansa (läs; ragla) i 10 cm höga klackar - n.y.k.t.e.r !
Men vad gör man inte för att bjussa på ett gott skratt?
Men det här? Inget godis dom kommande 4-6 månaderna? Hur ska jag stå ut? Jag är nu inne och vacklar på tredje karamellfria dagen. Tredje? Tillåt mig småle! Min torka känns som en evighet. Jag har precis insett att detta kommer bli en tuff och hänsynslös kamp.
Sket.också!
Hur som. Detta är ju min existens stora akilleshäl. Härom veckan när jag och mannen skulle "unna" oss (jepps, självklart tillhör jag även det fack av svaga unna-människor) "lite" godis kom jag efter en permission (alla som ammat vet vad jag menar) till närmsta 'Hemmakväll' mäkta stolt hembärandes på en hink (ja, en sån där stor jävel) innehållande 1,8 kg (!) godis. Det ska här tilläggas att jag verkligen försökte skrapa ihop en liten påse enbart inrymmande det allra "nödvändigaste". Gick.åt.helvete.kan.man.säga. Vet inte vad som är värst? Att jag överhuvudtaget tillät mig betala dom nätta 137:- för gottesäcken eller att den var slut efter två (jäkligt sockerstinna) dagar?
Mitt förhållande till godis är sjukt - jag vet.
Mitt problem nu tycks dock vara att min minsta avkomma inte tål när jag äter godis och choklad.
Med.andra.ord - I´m.screwed (och.vill.det.sig.illa.även.hon). Av snasket får trollet nämligen magont och utslag i nyllet. Under mina två graviditeter samt tillhörande amningsperioder (vilket totalt omräknat i tid blir nätta 3 år) har jag inte druckit alkohol. (Tänk på det karlar när ni tjuter vid graviditetens slutskede då de flesta av er behöver stå givakt inför kommande chaufförsuppdrag till BB. Era ungefär 5 vita veckor tycks förbannat fjuttigt i jämförelse med mina cirkus 34 månader! [Och då har jag "bara" två barn - finns dom som fött betydligt fler än så]).
Hur som. Mina alkoholförbud har aldrig varit särskilt jobbiga även om det kan beskrivas som allt annat än roligt att te.x medverka på jobbets personalfester utan en enda promille skvalpandes i blodet (har lyckats bli 4 spritfria sådana nu). Känns sådär hett att i nionde månaden stappla (läs; rulla) ut på dansgolvet- 83 pannor tung och dansa (läs; ragla) i 10 cm höga klackar - n.y.k.t.e.r !
Men vad gör man inte för att bjussa på ett gott skratt?
Men det här? Inget godis dom kommande 4-6 månaderna? Hur ska jag stå ut? Jag är nu inne och vacklar på tredje karamellfria dagen. Tredje? Tillåt mig småle! Min torka känns som en evighet. Jag har precis insett att detta kommer bli en tuff och hänsynslös kamp.
Sket.också!
tisdag 25 februari 2014
USELT!
Inte ett enda inlägg förra veckan. Hang on..
[10 min senare]
Nu är jag tillbaka. Påträffade (av en ren och lyckosam slump) en fläck på höger underarm. Vid närmare inspektion (känna, titta, lukta, smaka) kunde jag konstatera att den högst sannolikt föll under den eminenta kategorin "bebisbajs". (Därav uteslöt jag snabbt "smaka"-delen från min inspektion.) Jag.fick.hursom.byta.om. (Ps. Fan va fräsch man känner sig!)
Vart var jag? Jo. Min miserabla uppdatering förra veckan. Min sköna make var på tjänstresa. Vid lunch på söndagen tog han sitt jobb-pick-och-pack och körde (!) mot exotiska Norrland. (Stackars sate!) På torsdag eftermiddag begav han sig (tack och lov) hemåt igen och på fredagen vid 16-ish (efter cirkus 16 timmars bilresa) stod han åter i farstun. (Ja- så satans avlångt är Svedala. Och nej - vi har ingen farstu på riktigt.)
Sedan jag aldrig bott ensam (susade raka vägen ifrån min mors varma famn till karln min) har jag aldrig upplevt den där omtalade 'lyxen' att inte behöva ta hänsyn till någon annan på hemmaplan. Därav var mig första tanke när min make flydde sin kos att tillåta mig själv (bara för att jag kan) ha det förträffligt jäkla grisigt här hemma under veckan denne var frånvarande. (Läs; Måhända ha en och annan smutstallrik stående samt kanske en trosa [hemmahörande i tvättkorgen] nonchalant placerdt på något opassande ställe. Bara.för.att.jag.kan.liksom.
Efter ca 15 minuter kom dock verkligheten (jävligt) snabbt ikapp mig. Det var ju inte sådär vårdslöst "lyxigt" som jag tänkt mig. I själva verket gav det mig en känsla av tickande obehag. Berget av bråte växte nästan omänskligt fort (Tack Hugo!). Mina pilla-fingrar blev plötsligt läskigt understimulerade. Jag började därför istället städa helt hysteriskt och påbörja olika egenpåhittade projekt (såsom borra upp och flytta olika sorters inredning i tvättstugan samt organisera förrådet [dvs packa om och märka upp alla nyinköpta IKEA-förvaringslådor med passande dymo-etiketter] ). Jag kan avslöja att jag har sedan min makalösa lilla manick inköptes från Granit blommat ut till en fullfjädrad dymo-hora!
Kort och gott så blev det ingen lat-vecka helt enkelt. Det blev istället en neurotisk plocka-vecka (helt utan anledning egentligen). Någon fix idé jag fick för mig att det skulle vara så tokigt rent när snubben min kom hem. WTF? Som om han skulle se att det inte låg en enda sten på dörrmattan (då jag plockat bort varenda jä/el för hand!)?! Hell no. Nä, till nästa gång får jag nog lära mig tagga ner en uns eller två. Man har väl kommit i krokarna då man bör värna om sitt blodtryck.
[10 min senare]
Nu är jag tillbaka. Påträffade (av en ren och lyckosam slump) en fläck på höger underarm. Vid närmare inspektion (känna, titta, lukta, smaka) kunde jag konstatera att den högst sannolikt föll under den eminenta kategorin "bebisbajs". (Därav uteslöt jag snabbt "smaka"-delen från min inspektion.) Jag.fick.hursom.byta.om. (Ps. Fan va fräsch man känner sig!)
Vart var jag? Jo. Min miserabla uppdatering förra veckan. Min sköna make var på tjänstresa. Vid lunch på söndagen tog han sitt jobb-pick-och-pack och körde (!) mot exotiska Norrland. (Stackars sate!) På torsdag eftermiddag begav han sig (tack och lov) hemåt igen och på fredagen vid 16-ish (efter cirkus 16 timmars bilresa) stod han åter i farstun. (Ja- så satans avlångt är Svedala. Och nej - vi har ingen farstu på riktigt.)
Sedan jag aldrig bott ensam (susade raka vägen ifrån min mors varma famn till karln min) har jag aldrig upplevt den där omtalade 'lyxen' att inte behöva ta hänsyn till någon annan på hemmaplan. Därav var mig första tanke när min make flydde sin kos att tillåta mig själv (bara för att jag kan) ha det förträffligt jäkla grisigt här hemma under veckan denne var frånvarande. (Läs; Måhända ha en och annan smutstallrik stående samt kanske en trosa [hemmahörande i tvättkorgen] nonchalant placerdt på något opassande ställe. Bara.för.att.jag.kan.liksom.
Efter ca 15 minuter kom dock verkligheten (jävligt) snabbt ikapp mig. Det var ju inte sådär vårdslöst "lyxigt" som jag tänkt mig. I själva verket gav det mig en känsla av tickande obehag. Berget av bråte växte nästan omänskligt fort (Tack Hugo!). Mina pilla-fingrar blev plötsligt läskigt understimulerade. Jag började därför istället städa helt hysteriskt och påbörja olika egenpåhittade projekt (såsom borra upp och flytta olika sorters inredning i tvättstugan samt organisera förrådet [dvs packa om och märka upp alla nyinköpta IKEA-förvaringslådor med passande dymo-etiketter] ). Jag kan avslöja att jag har sedan min makalösa lilla manick inköptes från Granit blommat ut till en fullfjädrad dymo-hora!
Kort och gott så blev det ingen lat-vecka helt enkelt. Det blev istället en neurotisk plocka-vecka (helt utan anledning egentligen). Någon fix idé jag fick för mig att det skulle vara så tokigt rent när snubben min kom hem. WTF? Som om han skulle se att det inte låg en enda sten på dörrmattan (då jag plockat bort varenda jä/el för hand!)?! Hell no. Nä, till nästa gång får jag nog lära mig tagga ner en uns eller två. Man har väl kommit i krokarna då man bör värna om sitt blodtryck.
fredag 14 februari 2014
Om man bara vore en man...
Det där att försöka sätta sprätt på sina "författarkunskaper" (läs; semiavancerat-ord-bajseri) medans båda kidsen sover var tamigfan lättare sagt än gjort. Ni förstår det är nämligen mitt mål som jag satt upp för mig själv;
De dagar jag får kidsen att sova samtidigt skall jag (förutom övriga livsnödvändiga bestyr - äta, bajsa, raggarduscha [något märkvärdigare hinns sällan med - God bless v.å.t.s.e.r.v.e.t.t.e.n!], byta underkläder, bajsa, städa, borsta tänderna [iallafall en av käkarna - att få rengjort såväl uppe som nere vid samma borstning betecknas lyxigt] and so on) skriva ett inlägg.
Under gårdagens skriveri avbröts jag väl inte mindre än (överdriver inte!) 9-10 ggr av minstingen som vaknade i vagnen och således behövde vaggas för att somna om. Idag gav jag upp efter tredje vrålet och tog således in henne och slängde fram mina eminenta spenar. Hon blev nöjd.
Men men, jag har gett mig fan på att skriva så då ska jag bannemej göra det också.
I övrigt? Alla hjärtans dag idag. (Gissningsvis är detta något som inte gått en människa obemärkt förbi?!)
Förra året minns jag att jag skrev mitt "påtvingade ligg"-inlägg. Något sådant krav behöver jag tack och lov inte oroa mig för i år.
I år blir det liggfritt. Kanske man skulle kunna bjussa på lite närgånget kelande? Ser man till gårdagen är dock risken överhängande liten för att något sådant skulle inträffa.
Ilse ammade konstant (sett till då hon inte skrek). Lagom till läggningen kräktes hon dock (självklart) upp allt. (Förbannade Murphy!) Där sitter man (smått hysterisk och j*vligt trött) med två utsugna påsar till behag med en hungrig kid och en man som mitt i allt tillkännager (egentligen helt i sin ordning) att han "måste" gå och duscha och raka håret. Där sitter man själv ofräsch, svettig, kladdig, ful och allmänt jävlig. Va fan?! Jag kanske också vill duscha? Eller "vill" och "vill"? Jag BEHÖVER duscha.Jag BORDE duscha. Jag möglar nog annars. Vilket fruntimmer som helst i samma situation skulle explodera. Vilket jag också gjorde.
Vet ju att mannen min (som förövrigt både är världens bästa man och pappa) inte kan hjälpa att han är karl och därav inte kan avlasta mig i min (då) eländiga amning och som just därför också kan göra precis vad han behagar.
Men ibland blir det bara för mycket. Ibland blir man bara jäkligt trött av att vara kvinna. Ibland kan jag nog (motvilligt) till och med önska att jag vore en man. Dra en smitbajsning á 35 minuter med en lååång härlig dusch efter. Fy fan för er!
De dagar jag får kidsen att sova samtidigt skall jag (förutom övriga livsnödvändiga bestyr - äta, bajsa, raggarduscha [något märkvärdigare hinns sällan med - God bless v.å.t.s.e.r.v.e.t.t.e.n!], byta underkläder, bajsa, städa, borsta tänderna [iallafall en av käkarna - att få rengjort såväl uppe som nere vid samma borstning betecknas lyxigt] and so on) skriva ett inlägg.
Under gårdagens skriveri avbröts jag väl inte mindre än (överdriver inte!) 9-10 ggr av minstingen som vaknade i vagnen och således behövde vaggas för att somna om. Idag gav jag upp efter tredje vrålet och tog således in henne och slängde fram mina eminenta spenar. Hon blev nöjd.
Men men, jag har gett mig fan på att skriva så då ska jag bannemej göra det också.
I övrigt? Alla hjärtans dag idag. (Gissningsvis är detta något som inte gått en människa obemärkt förbi?!)
Förra året minns jag att jag skrev mitt "påtvingade ligg"-inlägg. Något sådant krav behöver jag tack och lov inte oroa mig för i år.
I år blir det liggfritt. Kanske man skulle kunna bjussa på lite närgånget kelande? Ser man till gårdagen är dock risken överhängande liten för att något sådant skulle inträffa.
Ilse ammade konstant (sett till då hon inte skrek). Lagom till läggningen kräktes hon dock (självklart) upp allt. (Förbannade Murphy!) Där sitter man (smått hysterisk och j*vligt trött) med två utsugna påsar till behag med en hungrig kid och en man som mitt i allt tillkännager (egentligen helt i sin ordning) att han "måste" gå och duscha och raka håret. Där sitter man själv ofräsch, svettig, kladdig, ful och allmänt jävlig. Va fan?! Jag kanske också vill duscha? Eller "vill" och "vill"? Jag BEHÖVER duscha.Jag BORDE duscha. Jag möglar nog annars. Vilket fruntimmer som helst i samma situation skulle explodera. Vilket jag också gjorde.
Vet ju att mannen min (som förövrigt både är världens bästa man och pappa) inte kan hjälpa att han är karl och därav inte kan avlasta mig i min (då) eländiga amning och som just därför också kan göra precis vad han behagar.
Men ibland blir det bara för mycket. Ibland blir man bara jäkligt trött av att vara kvinna. Ibland kan jag nog (motvilligt) till och med önska att jag vore en man. Dra en smitbajsning á 35 minuter med en lååång härlig dusch efter. Fy fan för er!
torsdag 13 februari 2014
Wow! Va f*n hände där?
Dra mig baklänges!
585 st besök har mitt förra inlägg lyckats skramla ihop till skrivande stund. (Ja, ni är nog lika förvånade som jag!) Rungande rekord. Jäkla kul!
Det festligaste med min blogg är ju just detta. Er (fabulösa) besökare och läsare.
Det finns ju ni (storartade personer) som återkommande stöttar och "gillar" mina länkar på Fejjan, ni som kommenterar dem på samma sida, ni som uppmuntrar, frågar efter mer och ni som skickar meddelande innehållande en grandios klapp på Fru Öijersons semi-muskulösa axel (tusen tack och bock för dessa!).
Sen finns det ju ni (precis lika fenomenala och uppskattade [min vilda gissning- främst stolta ägare till två dinglande testiklar]) som låtsas att ni inte läser bloggen, som aldrig i ert liv skulle gilla eller kommentera ett inlägg (iallafall inte med namn), ni som aldrig skulle ge er tillkänna, ni som jag gillar som fan!
Och nej ni behöver inte vara oroliga att jag ska out:a er med namn, ålder och yrke här och nu, men likväl vill jag berätta att det gör mig så glad i själen när jag får höra saker som;
"Min lillasysters pojkvän följer din blogg",
"Min kollega (du vet han med ....bla bla bla...) tycker din blogg är skitkul!"
"Vet du att min bror läser din blogg?"
Självklart får vi sen inte glömma dom vanligt förekommande och hysteriskt charmiga "jag-säger-att-jag-diggar-din-blogg-men-för-säkerhetens-skull-(för-att-du-inte-ska-tro-att-jag-är-en-besatt-imbecill)-så-nämner-jag-att-jag-bara-kollat-in-den-ytterst-snabbt-trots-att-jag-lusläst-den-sedan-start"-kommentarerna.
(In emellan påträffas självklart också dom slumpmässiga titt-in-besökare (av den tveksamma typen) som googlat på något mindre rutinerat likt "transvestiter i blöja" [True story!] och sedan slussats vidare till min kärleksfulla site.)
Vad jag efter detta dravel vill få fram är att jag är innerligt tacksam för eder alla. Ni som älskar, ni som hatar, ni som skrattar, ni som gråter (förhoppningsvis är ni få), ni som återkommer, ni som uppmuntrar, ni som låtsas, ni som skäms och ni som störs. Fortsätt gärna läsa. Ska göra mitt yttersta att tillfredsställa er vilda läslustar.
På återseende!
585 st besök har mitt förra inlägg lyckats skramla ihop till skrivande stund. (Ja, ni är nog lika förvånade som jag!) Rungande rekord. Jäkla kul!
Det festligaste med min blogg är ju just detta. Er (fabulösa) besökare och läsare.
Det finns ju ni (storartade personer) som återkommande stöttar och "gillar" mina länkar på Fejjan, ni som kommenterar dem på samma sida, ni som uppmuntrar, frågar efter mer och ni som skickar meddelande innehållande en grandios klapp på Fru Öijersons semi-muskulösa axel (tusen tack och bock för dessa!).
Sen finns det ju ni (precis lika fenomenala och uppskattade [min vilda gissning- främst stolta ägare till två dinglande testiklar]) som låtsas att ni inte läser bloggen, som aldrig i ert liv skulle gilla eller kommentera ett inlägg (iallafall inte med namn), ni som aldrig skulle ge er tillkänna, ni som jag gillar som fan!
Och nej ni behöver inte vara oroliga att jag ska out:a er med namn, ålder och yrke här och nu, men likväl vill jag berätta att det gör mig så glad i själen när jag får höra saker som;
"Min lillasysters pojkvän följer din blogg",
"Min kollega (du vet han med ....bla bla bla...) tycker din blogg är skitkul!"
"Vet du att min bror läser din blogg?"
Självklart får vi sen inte glömma dom vanligt förekommande och hysteriskt charmiga "jag-säger-att-jag-diggar-din-blogg-men-för-säkerhetens-skull-(för-att-du-inte-ska-tro-att-jag-är-en-besatt-imbecill)-så-nämner-jag-att-jag-bara-kollat-in-den-ytterst-snabbt-trots-att-jag-lusläst-den-sedan-start"-kommentarerna.
(In emellan påträffas självklart också dom slumpmässiga titt-in-besökare (av den tveksamma typen) som googlat på något mindre rutinerat likt "transvestiter i blöja" [True story!] och sedan slussats vidare till min kärleksfulla site.)
Vad jag efter detta dravel vill få fram är att jag är innerligt tacksam för eder alla. Ni som älskar, ni som hatar, ni som skrattar, ni som gråter (förhoppningsvis är ni få), ni som återkommer, ni som uppmuntrar, ni som låtsas, ni som skäms och ni som störs. Fortsätt gärna läsa. Ska göra mitt yttersta att tillfredsställa er vilda läslustar.
På återseende!
tisdag 11 februari 2014
Se på fan!
Jag är tillbaka!
Fd Fröken Larsson (numera Fru Öijerson) tänker ta i ända ifrån tårna och helhjärtat satsa på att lyckas med; En oblyg blogg - the sequel!
Det där att upprätthålla en bra blogg visade sig (i ärlighetens namn) vara jäkla svårt mitt i flytt, husköp, renovering, kid, graviditet av kid nr 2 (innehållande bedövande trötthet och gräsligt illamående tills man var i krokarna av sweet vecka 16), träning (4 ggr/ vecka), försök till umgänge med vänner och naturligtvis dagligt vattnande av gräset hos mig och min kära make (för ni vet väl att gräset bara är grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv?) samt självklart från augusti-månad även ett heltidsjobb.
Njä, jag ansåg mig tidigt under sommaren vara besegrad bloggmässigt. För trots felstavningar, särskrivningar (from hell), felaktiga meningsuppbyggnader och allt däremellan lägger jag i själva verket avsevärt mycket tid på varje inlägg.
Föga vågar jag dock tro att det ska bli lättare nu men jag måste ju åtminstone göra ett tappert försök.
(Sanningen är att jag bara under detta inlägg sprungit ut och vaggat lilltjejen 4 gånger så att denne somnat om i vagnen. Allt för att få "författa ifred".) "Ifred? Who am I kidding?!
Så. Mina trogna följare och "uppmuntrare" som varit på mig att börja igen säger jag (förutom tack som fan för alla era värmande ord);
Läs och (förhoppningsvis) njut!
Och till er "ligg-skygga"-själar (har genom pikar förstått att även ni existerat) som tyckte det var för mycket "ligga" förut på bloggen. Passa på att läs nu för nu liggs det inte alls här i Öijerson-residenset.
(Och till er [främst] karlar som efter det intima avslöjandet rynkar på näsan och tänker;
"Varför inte då?"
Försök bajsa ut en melon and then do the math.)
Gör er en bra dag allesammans!
Fd Fröken Larsson (numera Fru Öijerson) tänker ta i ända ifrån tårna och helhjärtat satsa på att lyckas med; En oblyg blogg - the sequel!
Det där att upprätthålla en bra blogg visade sig (i ärlighetens namn) vara jäkla svårt mitt i flytt, husköp, renovering, kid, graviditet av kid nr 2 (innehållande bedövande trötthet och gräsligt illamående tills man var i krokarna av sweet vecka 16), träning (4 ggr/ vecka), försök till umgänge med vänner och naturligtvis dagligt vattnande av gräset hos mig och min kära make (för ni vet väl att gräset bara är grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv?) samt självklart från augusti-månad även ett heltidsjobb.
Njä, jag ansåg mig tidigt under sommaren vara besegrad bloggmässigt. För trots felstavningar, särskrivningar (from hell), felaktiga meningsuppbyggnader och allt däremellan lägger jag i själva verket avsevärt mycket tid på varje inlägg.
Föga vågar jag dock tro att det ska bli lättare nu men jag måste ju åtminstone göra ett tappert försök.
(Sanningen är att jag bara under detta inlägg sprungit ut och vaggat lilltjejen 4 gånger så att denne somnat om i vagnen. Allt för att få "författa ifred".) "Ifred? Who am I kidding?!
Så. Mina trogna följare och "uppmuntrare" som varit på mig att börja igen säger jag (förutom tack som fan för alla era värmande ord);
Läs och (förhoppningsvis) njut!
Och till er "ligg-skygga"-själar (har genom pikar förstått att även ni existerat) som tyckte det var för mycket "ligga" förut på bloggen. Passa på att läs nu för nu liggs det inte alls här i Öijerson-residenset.
(Och till er [främst] karlar som efter det intima avslöjandet rynkar på näsan och tänker;
"Varför inte då?"
Försök bajsa ut en melon and then do the math.)
Gör er en bra dag allesammans!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)