Snoppmätartävling

God förmiddag!

Moment of truth. Jag och min kära make är inne i en (löjeväckande) fas av extremt k*kmäteri här på hemmaplan. Jag (på fritiden avancerad hobbypsykolog) vill påstå att allt i grund och botten härstammar i det (stundtals - läs; mestadels) sjukt påfrestande småbarnslivet. Någon som känner igen sig?
Kampen om den största och mäktigaste köttflöjten mäts vid en rad olika grenar här i vårt vitmålade hem. Mest frekvent förekommande är dock kategorierna;

Tröttast? Mest ont i ryggen? Sovit sämst? Sovit minst? Jobbigast dag? Minst fritid?

Själva fastställandet av pålstorleken är sällan något vi egentligen kommer till. En dag ter sig oftast följande: 'Person 1' yttrar; "-Ååå vad jag är trött!" 'Person 2' stämmer då in och säger; "Ååå, jag med!" Den första kontrar då med "-Jo, men jag sov nästan ingenting i natt" varpå självklart den andra bestämt hävdar; "Nä, men det gjorde ju inte jag heller" och så är den ärofyllda "vem-är-egentligen-tröttast"-karusellen i full gång. I vårt (periodvis) utmattade tillstånd tycks det nämligen lika viktigt för oss båda att "vinna" pokalen.

Jag förstår att detta (för flera utav er utomstående) tycks vara ett fullkomligt banalt sätt att spendera sin (dyrbara) tid och energi på, men i dessa (missförstå mig rätt - jag älskar mina fabulösa ungar över allting annat) småbarnstider när krutet, tiden och orken evinnerligt tycks vara nere och skvalpa i l.i.l.l.t.å.n tror jag att det lätt blir såhär. Alla härliga och välbehövliga former av energipåfyllning och gräsbevattning (som nämnt tidigare är gräset bara grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv) är i dessa ammande spädbarnstider så gott som extinkta.

Tidigare kärleks och kraftpåfyllning utgjordes hos oss av spontana restaurang/bio/café/shoppingbesök eller varför inte en improviserad s.o.v.m.o.r.g.o.n. Inte sällan unnade vi oss en övernattning någon annanstans. 24 timmar på tumanhand och B.O.O.M så var vi på banan igen. Det enda boom:et man erfar dessa dagar (skämt å sido!) är det öronbedövande dunk som utgörs av huvudet när detta faller (läs; störtar) mot kudden på kvällen.

Tiden (ni vet den man inte har) tillsammans skall ju räcka till så vårdslöst mycket. Man vill vara en bra föräldrar och göra härliga saker med barnen. Bilj/veln behöver underhållas. Huset behöver städas, kläder tvättas, disk plockas, mat handlas och lagas, väggar målas, rum byggas, toaletter renoveras, tak bytas, kaminer installeras, ogräs elimineras, häckar planteras och gräs klippas. Sen (som om det andra inte vore nog) ska man (helst) få tid till sig själv också. (Tillåt mig småle!) Man önskar träna, träffa sina makalösa bundisar och kanske gärna se medlemmarna från den där familjen som man hade turen att födas in i också. Hörde jag 'Mission.fucking.impossible?'

Dock vet vi hur ofantligt lyckligt lottade vi är. Och hur ofantligt icke-ensamma vi är (säg mig någon som inte önskar att dygnet hade fler än sina snåla 24 timmar?). Så vi gödslar jorden så gott vi kan med den lilla tiden vi har. Redan i afton har vi te.x ett storslaget schemalagt ligg inplanerat. (Dra på trissor!) Det vill säga såvida dom planerna inte går i stöpet efter en upprörd argumentation gällande vem som behöver ligga mest. Wish us the best of luck!