Tänkte att jag till ära av mitt förra (tacksamt populära) inlägg skulle blåsa av en rungande parallelldragning vad gäller det rykande heta åldersämnet. Egentligen är det inte så mycket själva åldern i fråga utan mer sådant man förstått sig skall behöva tackla i dessa åldrande tider.
Det är ju ingen hemlighet att man sedan barnafödandet gått ifrån glödhett stoff (Well.. Allt är ju relativt..) på arbetsmarknaden till att nu tillhöra skaran "smärre efterfrågade"-(kvinno)själar. En utav anledningarna tycks vara vår tids allmänna uppfattning (till allas vetskap) att kvinnor som har barn (läs; små - ofta snoriga, febriga och kassa krabater) ofta (om än inte ständigt) behöver dra det beryktade v.a.b-kortet. Det tycks nämligen helt glömts bort att till samtliga barn i vårt samhälle finns även (mestadels) en fader (som precis som modern också råkar vara hemma titt som tätt med sina krassliga åkommor). Detta fenomen verkar emellertid (fortfarande 2014) vara helt okänt för allmänheten och dess arbetsplatser. Sjuka barn är lika med ett vabbande fruntimmer. End.of.story!
Jag vill dock slå ett slag för oss numera (ofrivilligt) oattraktiva arbetsförmågor. Om jag hade uppfattningen att jag (iallafall mestadels) kunde vara hiskeligt flink på ditten och datten innan mini-me 1 och 2 joinade vår tvåsamhet ska ni bara veta vad jag anser nu. Svedalas arbetsplatser borde fullkomligt slåss om morsorna! Jag menar bättre och mer tacksam arbetskraft finns ju inte att finna efter en längre mammaledighet. Mängden multitaskingskills man därtill dragit på sig är hissnande! Hur många gånger har man inte kommit på sig själv amma mini, mata maxi s.a.m.t.i.d.i.g.t som man även föder sig själv? Säg mig vilken karl skulle klara det?
Jag minns efter Hugo, hela min gestalt fullkomligt tjöt efter tillfredsställelsen att få börja arbeta igen. Efter 18 månader hemma är man skäligen lätt att slicka upp i brygga förstår ni. Man (läs; jag) blev nästan dåraktigt tacksam för vardagens mest basala saker. Bara tanken på att kunna äta lunch ute e.n.s.a.m (utan barn [varje dag om man så vill]) gjorde att jag rusade iväg till kneget! Lägg dessutom till- frukost i lugn och ro, bajsa i lugn och ro, sminka sig i lugn och ro, prata i telefonen i lugn och ro, duscha i lugn och ro...(fortsatta.beskrivningar.i.lugn.och.ro.anda.äro.överflödiga. [You get the picture.]).
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.
Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar