Stålar för besväret

Jag och Totte har infört ett nytt (retroaktivt) nyårslöfte! (Hyllningsropen viner!)
Vi ska bli bättre på att kräva saker. På att säga ifrån! Normalt sett (med handen på hjärtat) är jag/han/vi tamigf*n emellanåt mesigare än Gais. När vi var i USA första gången och jag fick mögligt tacobröd på restaurangen vi avnjöt (?) middagen på, krävdes en smärre kraftansträngning (bad nästan om ursäkt) då jag skickade tillbaka den svampinfekterade-bakteriehärden. (What the fuck?)
Eller när jag lämnade in min dator (på mitt eget jobb) i juni och de fortfarande i september inte hört av sig..
"-Nej, men dom har säkert så mycket att göra...och jag jobbar ju där...bla bla bla bla." Ni hör ju!?
P.U.S.S.Y ! Hade det varit en vanlig kund hade hon/han krävt kompensation upp över öronen. Så nu jäklar ska vi börja göra detsamma!

Vad som fick mig (mitt hariga mähä) att ta detta beslut var i torsdags, då jag under 2 1/2 månad ringt, skrivit, tjatat och ordnat med ett (satans) köp jag gjorde hos RUM21.se i november. (Förjävla) lång historia kort;
Beställde produkt - fick (skadad) produkt - skickade tillbaka skadad produkt - fick (efter lååång väntan) ny produkt - betalade ny produkt - fick påminnelse på fakturan till trasig produkt (?) - GICK I TAKET! - kontaktade de inkompetenta fånen - fick ändock Inkassokrav gällande samma helvete - BÖRJADE GÅ B.Ä.R.S.Ä.R.K.A.G.Å.N.G !

I 4 veckors tid (varje fredag) satt jag således och (om och om igen) förklarade för dem att jag betalat, när jag betalt, på vilken faktura jag betalat och vad som hänt. Ändock nada! Författade då ett furiöst brev där jag (halleluja!) bad om kompensation för alla mina vredesutbrott (dom orsakat). 250:- fick jag. Tog dock vårt färska nyårslöfte på större allvar än så och bad dem höja till 500:-. K.a.t.s.h.i.n.g!

Så sedan i torsdags har jag följaktligen förhandlat ner räntan på våra lån som skall läggas om samt blivit bjuden på en fraktavgift av cdon.

(Ni hör ju, I´m on fire!)

Besök av polisen

Välkommen tillbaka efter helgens charmanta bravader!

Min fantastiska morsa agerade barnvakt fredag-lördag så jag och karln min fick efterlängtad qualitytime alena. Det behövs tamigfan emellanåt!
Vi käkade på restaurang, moffade egenskapad fikabuffé på café, hånglade i biomörkret (samtidigt som vi gluttade på "Searching for Sugarman", Ps. sjukt bra!), gängade (i godan ro!), sov tills VI (inte kidden) vaknade, drev runt näck till långt in på eftermiddagen och syndade sedan någon tusenlapp på stan. Det mest storartade (alla ligg å sido) vi hann med att göra denna helg var dock när vi (efter 8 år av tappra försök....NOT!) gled in på Ica och (sent omsider) skaffade oss ett Ica kort. Vår egen seghet i ärendet borde f*n vara straffbart. Oavsett vart vi bott (Olskroken, Stockholm eller nuvarande boställe) har Ica alltid varit vår "huvudaffär". Trots detta har det varit lögn i fan för oss att ansöka om detta nedrans plastkort?! Men nu jäklar! Slutet av en epok är nådd, nya rabatterade och bonusfyllda tider är på ingång.

Höjdpunkten nästefter diverse parningsdanser, chokladbollar, gräddiga pastarätter och införskaffande av Icakort kom dock när maken totalt lackade ur (för er som inte känner honom är han synonym med "lugn som en filbunke") på vår satans granne som under lördagskvällen bestämde sig för att spruta eld från balkongen (mitt under århundrandets mest bonniga "folköl och dunka dunka"-fest) Det var spännande! Filbunken tillika min fantastiska (ursinniga) snubbe ringde då oväntat Konstapel Polis som kom och knackade på hos vår omåttligt opopulära intillboende. Sen blev det plötsligt en väldigt stilla och blygsam fest? (Va synd!) Mission accomplished!

Hepårä'!

Beslutsågren!

Några väl valda tankar så här dagen till ära;

Hus, hus, hus, hus, hus, hus, hus, hus och lite mer hus. Sen var det ju åter hus, hus, hus, hus, hus, hus och hus. Ska vi lägga bud? Ska vi inte lägga bud? Ska vi lägga bud? Ska vi inte lägga bud? Är vi dumma i huvudet? Är vi inte dumma i huvudet? Är det rätt? Är det fel? Är det halvrätt? Helrätt? Semirätt? Käpprätt? Jag har till och med krona/klavat mig för att få en hint om vad vi bör/icke bör göra. M.a.o - trots bättre vetande tycks vi inte kunna släppa taget och tankarna på det där nedrans huset vi kollade på.
Jag brukar ha svårigheter att bestämma huruvida jag ska köpa en svart eller blå tröja!? En medium eller large eller om jag ska vara helt wild and crazy och ta en small?! Har jag problem med sådana bagateller kan ni ju sniffa våndan jag dras med nu när det gäller ynka 2,5 miljoner.

Jag behöver tamigf*n söka vård!

Mellan benen - what´s up with that?

Att få tummen ut och ställa min klocka någon timma tidigare (än då gangster brukar slå upp sina blå ögon) på morgonen är tamigfan det bästa jag gjort. Jesus va skönt det är att sitta uppe alena utan en kid ständigt placerad mellan benen? Ibland undrar jag om han rent instinktivt vet att det är därifrån han kommit och att han kanske därför försöker krypa tillbaka upp igen? (Skämt å sido!)
Sanningen är faktiskt att "dra-i-benen-syndromet" (gärna med ett stort fett grin i nyllet) har avtagit. (Tack gode gud!) Hans nya hobby är att rycka, slita och dra i 'halsen' på alla tröjor man äger och har. Jag tänker att han kanske är missnöjd med mina blygsamma urringningar och därför önskar hjälpa morsan få mer sexappeal såhär i tärande småbarnstider? (Fan vet!?)

En av mina närmsta vänners fader gav honom det klockrena namnet "besiktningsmannen" efter de träffats. Igår höll det nästan på att bli plågsamt besvärande. Sittande (lekandes) på golvet vandrade mina tankar plötsligt iväg (hela vägen ner) till min ständiga (känns det som) tredagarsstubb (down there). Således drog jag (lite försiktigt) upp kjolen där jag satt på golvet och kikade (ytterst diskret) för att snabbt göra en närmare bedömning över hur bad situationen faktiskt var. Obehagligt fort ser jag kidden närma sig i ögonvrån (nyfiken som en örn of course) - plötsligt stående framför mig - sedan på huk - sedan (i ilfart) försökte den lilla boven ta tag i mina (väl åtsittande) trosor för att se vad som kunde gömma sig därinne. (What the fuck?) Så, det gäller som sagt att passa dom små liven. Vill ju inte att pojken ska få men för livet!

Nä, nu måste jag gå in och väcka kidden! Hungern suger i magen.

Good day to you all!
/M.

Husköp

Nu hade ju en (mycket välutvecklad och analytisk) hjärna kunnat tro att min (dödstråkiga) frånvaro här på bloggen kunnat bero på att vi varit i husköpartagen..... But no!
Det blev inget hus. Det blev (pussies som vi visade oss vara) inte ens en nervkittlande "släng-in-110.000-till-jag-förklarar-sen"-budgivning för vår del.
      Känns fan surt måste jag erkänna för vi gillade det! ..men så visade det sig att den firma (läs; klappträ) som på det glada 70-talet byggde schabraket köpt sina huskonstruktionsfärdigheter på dåtidens 'postorder'. Översättning; Enligt tillförlitliga källor finns det ett trettiotal hus från samma byggfirma som alla dras med oändliga mängder mögel.
Så trots (en helvetes massa) kli i fingrarna valde vi att avstå. Fan! Vi som var på G! Till och med 'lagfarten' (det dyraste och mest IQ-befriade dokument i Svea Rikes historia) kändes upphetsande att få betala.

Well well, jag är ju en sån där (välsignad tönt) som tror att allt händer för en anledning, så ett hus tänkt för just oss dyker väl upp så småningom. Jag och karln min är helt enkelt vid gott mod att vi skall få tillfredställa våra häftiga och brinnande lustar att renovera ytterligare en bostad inom en snar framtid. Som det framkommit tidigare tycks vi ha någon form av (oredlig) sadistisk böjelse för just detta. Låt mig därför presentera ett typiskt förspel hos makarna Öijerson under vecka 3 och 4?
- Beskåda (och mentalt planera montering/inköp av) köksstommar, luckor, bänkskivor, kranar, vitvaror, diskbänkar, kakel, klinker och golv. Vi har (i ärlighetens namn) förflyttat oss raka vägen från IKEAs hemsida till självaste parningsakten. Men men, jag vill fortfarande hävda att huvudsaken är att man tillslut får till det - vägen dit är mindre viktig.

Så, nej anledningen till min uteblivelse är faktiskt en helt annan. Jag har knepat, knåpat och skrivit på en annan sak. Får se om det (mot all förmodan) kan leda till något? Om så - lövar jag att berätta.

Gör er nu en härlig em!
/M.

Hjälp! Vad f*n gör vi nu?

Nu sjuder det i min och makens kista vill jag lova. Det där med att "ha is" i magen har aldrig varit vår starka sida. Vi har helt enkelt ingen jäkla aning om hur man gör? På gott och ont gissar jag? Jag och min bättre hälft hade kunnat bli överexalterade vid anblicken av ett fördärvat ruckel om det så vore. Finns det bara minsta möjlighet att vi kan få pilla, knåpa, slipa, spacka, SHOPPA, drömma, måla, hamra, banka, flytta, planera och fixa så vill vi ha't! Vi tar det. Kosta vad det kosta vill! (Well, nästan iallafall!)
      Ett lysande exempel är den gång vi "kärat ner oss" i ett renoveringsobjekt med stort R, där vi redan passerat våra absoluta smärtgräns (!) med blygsamma (?) 200.000:-. Vad sker? Jo, mitt i stundens hetta skickar jag ett sms till Totte;
"Släng in 110.000:- till! Jag förklarar sen!"
(Totte, den stackarn' var en god make och gjorde som frugan befallde. Tack gode Gud steg det dock ytterligare så vi fick den inte. Det hade blivit vårt livs sämsta affär.)

Jag gissar att ni nu förstått att vi gillade huset vi kikade på igår. Vilket känns jäkla läskigt, eftersom vi dessvärre inte är "vanliga" människor som bara kan flytta in och nöja oss med det som redan finns där. Vi är som ovan beskrivet snarare regelrätt allergiska mot att ha det som det är och måste tamigfan ändra på allt. Översättning; Jag vet vilket hästjobb det kommer bli! Är vi redo för det mitt i brinnande småbarnstider?!

Nåväl - banker skall kontaktas, tankar skall rationaliseras, kalkyler skall beräknas, förhoppningar skall sänkas, kokande vatten skall kristalliseras (yeah right, good luck!), mäklare skall ringas och budgivningar skall påbörjas. Det är helt enkelt några härliga och pirriga (läs; ångestladdade och otåliga) moment kvar innan saken är biff.

Wish us the best of luck!

Jag saknar.....

Jesus vad jag önskade att den magnifika dåre som en gång i tiden införde januari, februari och mars aldrig hade gjort det. Dessa sega jä*la månader! Förra året hade jag åtminstone lyckan att få världens bästa kid i början av februari. På det viset flög denna månad och mars iväg i en jäkla (tacksamt nog) fart. Året dessförinnan hade vi precis köpt lägenheten och var mitt i smeten med att totalrenovera den. Med andra ord - de ovälkomna mörka och kalla månaderna försvann till belåtenhet i rask takt även då. Men i år? Nada! Niente! Ingen-fuckin'-ting!

Lika fantastiskt som det är att få vara hemma med gangstern, (nästan) lika mycket har man klättrat på väggarna de senaste 4 månaderna. Jag saknar att jobba. Jag saknar att vara på kontoret. Jag saknar att telefonen ringer och någon behöver hjälp med något. Jag saknar en överfull inbox. Jag saknar att klura, finula och knåpa på lösningar. Jag saknar tamigfan även WWS:en (det sketna datasystemet auf work). Jag saknar vuxet sällskap. Jag saknar mina kollegor (till och med bitterf*ttorna). Jag saknar att bara vara Madde. Jag saknar att kunna göra vad jag vill.

Nåväl, en sådan dag är det idag. Sanningen är dock att hur mycket jag än kan sakna allt det andra skulle jag inte byta det jag har nu mot något annat. Ikväll skall vi hur som jäkta iväg på husvisning. Så vem vet? Kanske vi har lyckan att fly februari-mars även detta år genom ett husköp? Hade varit jäkla typsikt oss!

Återkommer hur det går.

Poor nipples!

Hurra!

Igår lyckades kidden med pincett-greppet för första gången. (tumme+pekfinger= YES!)

När klockan slog 19.42 satt jag näck på knä (don't ask!) bredvid köksbordet här hemma där kidden matades av pappan i familjen. Plötsligt likt en vessla slog han följaktligen sina nyfikna (och uppenbarligen målmedvetna) fingrar runt min arma högra bröstvårta. På en hundradels sekund tog han all sin kraft och gjorde ett helhjärtat försökt till att ställa in okänd radiofrekvens på mina stackars avklädda behag. Katshing! 10 poäng till gangstern - 0 ömmande poäng till mig!

Det är alltså inte bara sin farsas öron, nyfikenhet och prylgalenhet kidden ärvt utan även pappsens numera välpraktiserade Rix-FM-tutt-vrid.

Se på fan!

Detta är fina grejer

Go' förmiddag!

Jag har en favoritsyssla. Eller rättare sagt - jag och min vita iPad har en favoritsyssla.
Man skulle kunna genomföra aktiviteten på en helt vanlig dator också, men känslan blir så mycket bättre på en padda.

Vad tjötar jag om nu då? Jo - surfa, titta, dregla, fantisera, glo, stirra, blänga, glysa och drömma mig bort bland zilliarders inredningsbilder. Man skulle kunna säga att jag är en inredningshora. Hittar jag rätt sida kan jag ligga och skrolla i timmar. Till och med de mest efterlängtade och behövda skottet i råttan får emellanåt sätta livet till när jag hittat en ny kär vän i bloggdjungeln. Har dock insett att jag skulle behöva råna en bank och köpa mig en smärre herrgård (eller kanske rent ut av tio) om jag ska kunna tillfredställa alla mina möblemangfantasier.

Hur som.. Tänkte bjussa er på några utav mina all-time-favourites!

Alla bilder är tagna från/tillhör Stadshem. 

Jag har förlorat förståndet!

Jag har fått för mig att jag vill lämna sköna gröna Götet.
Jag har fått för mig att jag vill tillbaka till Tjörn igen.
Jag har fått för mig att jag knappt kan vänta.
Jag har fått för mig att det kommer bli så jäkla bra.
Jag har fått för mig att jag vill bo i hus igen.
Jag har fått för mig att en fredagkväll klädd i skinnväst och träskor vid Kodegrillen kanske skulle klä mig. (Skämt å sido!)

Jag har fått för mig att jag snart gör mig olycklig på vår 'bonniga' granne som har fest tors-sön varje eviga vecka. (Tips för hur vi kan sabotera för fanskapet mottages tacksamt! Dock undanbedes sådana som innehåller 'hundbajs', 'barnbajs' och 'surströmming' då vi redan har tänkt på dessa.)

Jag har fått för mig att stan stundtals gör mig stressad.
Jag har fått för mig att jag skulle kunna sälja min kropp för en parkeringsplats precis utanför där man bor.
- Tänk lyxen att kunna packa bilen medans kidsen är inne istället för att behöva släpa barn plus all annan jäkla sket med sig de 350 metrarna vi har till bilen.

Jag har fått för mig att jag regelrätt avlider om jag behöver bära kidden (13 klumpiga kilo) uppför/nerför dessa förbannade trappor (3:dje våningen utan hiss) en enda gång till!
- Översättning till er utan unge som inte fattar problematiken;
Det är sällan om än inte aldrig det bara är kidden man utstår att släpa på när man ska ut. Det har varit bilstolar, vagnar, insatser till vagnar, skötväskor större än Gais, filtar, snuttefiltar, (nu på vintern) jävligt tjocka filtar, kuddar, kylbagar, påsar med leksaker, väskor med våra saker, matkassar, paket till/från Posten med fucking mera, med fucking mera!

Jag har fått för mig att vi därför ska gå på husvisning nästa söndag.
Jag har fått för mig att jag är redo!

(Å herre Gud!)

Ps. För er som inte förstår what the fuss is about kan jag bara hänvisa till inlägget från den 4/7 - Hänga mig i ett träd?

Mitt stora misstag

Dagens tips;

Ta inte med er kidd (om denne kan stå/gå) in på toaletten när ni ska göra numero dos.

Tanken tycktes ganska god till en början. Hugo är väl i gränslandet huruvida han förstår om man finns eller inte när man försvinner ur hans synfält. Translation? Han hatar när morsan går på toa. Tänkte därför vara käck och låta honom följa med.

Vinglande och fäktande satt jag således på den ständigt kalla toalettstolen medan jag desperat försökte göra det jag skulle;

- "Nej Hugo, du får inte klättra in i tvättmaskinen"
- "Nej Hugo, du får inte tugga på håret som ligger i golvbrunnen"
- "Nej Hugo, det är ajja att äta tvättmedel"
- "Nej Hugo, det är bläää att dricka ur toaborstskålen"
- "Nej Hugo, mammas tamponger ska ligga i soptunnan"
- "Nej Hugo, du får inte mumsa på toapappret"
- "Nej Hugo, mammas trosor är inte nam nam"
- "Nej Hugo, du får inte slicka på toalettstolen"

Det kändes som mitt livs längsta WC-besök.

Stubb ~ Morgonst*nd ~ Skam

Det gäller att se livet från den ljusa sidan sägs det.

Idag är jag extra tacksam för;

• Min sexiga amningsstubb. Och ja, den sitter på huvudet och ingen annanstans. Upphetsande lyser den knappa 2,5 centimeters tämligen tunna utväxten i båda tinningarna. Men utan kid - ingen stubb, så jovars lite fint är det allt!
• Att jag sedan min påbörjade mammaledig ständigt känt mig (ur)fattig. Men va fan - nu har jag iallafall blivit välsignad med vetskapen över hur förmögen jag verkligen var en gång i tiden!
• Att mitt mini-gangster fått ytterligare en bissig som han gärna sätter i morsan, farsan eller annan frivillig deltagare. Utan dessa sockervita riskorn hade han dock inte varit hälften så söt, så trots allt jäkla grinande som medföljt uppkomsten av dessa minimala gaddar blir det alltså plus på sista raden även där. 
• Att jag bröt (skammen ligger tät i Öijerson-residenset) mitt 14 dagars godisförbud genom att ösa i mig en hel bytta Hägendaz Baileysglass. (Ja, ösa är det ord som beskriver eländet bäst) Men fasen va gott det var. Klart värt det! Återhållsam kan jag vara en annan dag (typ idag). Eggande!
• Att jag denna morgon tog tag i mig själv och ställde klockan en timma tidigare än då kidden brukar vakna. Morgonstu(å)nd har guld i mun!
• Denna fantastiska (nedrans) vinter! Dock hade våren/sommaren inte varit hälften så skön och efterlängtad om man inte behövt uthärda detta spektakel först. För tredje året i rad ber jag vädergudarna om fint väder. HÖR MIN BÖN FÖR-I-HEL*ETE!

/M.

Hur fan är det möjligt?

Det slår tamigfan aldrig fel. Det är som om kidden har en vibrerande sensor i arslet som reagerar varje gång man ska till att få lite välförtjänt tid för sig själv. Vid varje potensiellt ligg, middag på tu man tand, önskvärt författande i bloggen eller välbehövt duschande kan jag slå vad om att något fanskap (med horn!) sitter på hans vänstra axel och viskar till den sovande ungen att han ska vakna.
Hur fasen är det annars möjligt att han vaknar sekunden man precis börjat kladda på varandra, tagit gaffeln i handen, satt sig ner vid datorn eller precis klätt av sig och doppat stortån i vattnet?

Murphy och hans jävla lag!

Mitt påtänkta skrivande får helt enkelt vänta.

Hepåre'!

Aldrig skakat så mycket i hela mitt liv!

Häromdagen satt jag och läste min och Tottes resedagbok från vår första USA roadtrip (Las Vegas - Grand Canyon - San Diego - Los Angeles - Palm Springs - San Francisco) vi gjorde 2010. Jag ska säga det rätt ut. Fy fan i helvete va härligt vi hade det! 5 veckor av ren och skär lyx!

Nu när man sitter här med kid, föräldrapenning och ett ständigt nallande på ett mer och mer blygsamt sparkonto känns en sådan resa dessvärre ljusår bort.

Vi gjorde vad vi ville när vi ville och hur vi ville. Har pratat mycket om att vi så gärna vill göra en liknande resa igen. Gjorde ju ett tappert försök året efter när vi stack iväg och roadtrippade oss på östkusten istället. New York - Key West med avslut i Miami. Allt tycktes va en jäkla bra idé tills det att jag andra dagen på resan i det stora äpplet (på ett jävligt trångt hotellrum) kissade ett positivt kryss på graviditetsstickan. B.I.N.G.O ! Har nog aldrig skakat så mycket i hela mitt liv. Maken fick komma till min undsättning där jag satt (naken och skälvande) på toalettstolen och vände och vred på denna stackars sticka. Rev och slet i bruksanvisningen.
- "Va faaan betyder ett kryss???" 
Amerikanska-förbannade-krångliga-test-helvete! Det tog oss säkert 20 minuter innan vi (idioter) var riktigt säkra på att vi tolkat testet korrekt. 

Lika fantastikt som resultatet var lika jävligt började jag må se så där 5-6 härliga dagar senare. En målande hint; Den värsta influensa du varit med om - i ständig 40 graders värme - i ett land som fullkomligt badar i fett och flott - samtidigt som du ensam (prisa Herren!) skall köra 400 mil på cirka 3 veckor. Parallellt vet du att de 100.000:- som är avsatta för resan tickar iväg i en jävla fart medan du ligger där som en svettig pöl och bara vill dö. Summan av kardemumman - resan kunde ha varit bättre! (Därav vår galna längtan att göra ett nytt försök.)

Vet inte vad som känns mest avlägset dock? Att spara ihop och sedan med gott samvete spendera einhundert tausend på en resa eller att åka iväg på roadtrip med en unge som knappt vill sitta still längre än Tingstadtunneln? Det är nog fan hugget som stucket!

Sket!

Snälla förklara skillnaden.

Innan jag och maken kryper till kojs (och i största samförstånd ignorerar kvällens påtänkta ligg som ingen utav oss är pigga nog för) tror jag att jag behöver slå ett slag för en sak jag finulat på. Eller slag och slag. Jag ska klaga lite.. eller förlåt...inte klaga - ifrågasätta.

Vi kiddsare (läs; vi med åkommor i diverse olika åldrar) får ju ibland ta emot en mindre portion skit här och där i form av en och annan pik gällande att våra barns kladdiga nunor kanske inte är lika söta för övriga allmänheten som för oss själva (översättning; håll bilderna på era ungj*vlar för er själva). Diverse sociala medier (läs; Fejjan) har dessutom uppfunnit funktioner som per automatik tar bort våra oönskade kids från din vägg osv osv.
      Nu till min fråga.
När kommer samma briljanta geni uppfinna en liknande funktion som sållar bort dessa förbannade (och ack precis lika oönskade) uppdateringar om fotboll, handboll och hockey (äh, va fan säg sport i största allmänhet och synnerhet) som fullkomligt översvämmar i våra telefoner så fort någon halvdan match spelas på TV?
      Missförstå mig rätt. Jag gillar sport! Älskar både fotboll och handboll. Kollar mer än gärna om tillfälle ges. Önskar dock att någon vänlig själ kunde unna sig att förklara skillnaden mellan återkommande foton på kids (för dom som vill dela med sig av detta) och upprepade uppdateringar om den tillfälliga statusen på kvällens match?! Feel free! Min nyfikenhet runt ämnet är kittlande!

Please put my mind at ease!

/M.

Ps. 200 läsare och nytt rekord fick mitt inlägg "Detta borde jag inte säga högt". Jäkla kul!

En "anus-situation" som behöver åtgärdas

Det blev ingen detox. Iallafall ingen regelrätt sådan, utan mer en egenkomponerad. Jag insåg ju som sagt när jag stog där (skamsen) och hysteriskt grävande i soporna efter mitt slängda godis att något drastiskt behövde göras. Därför blev ett utav mina många nyårslöften att;
Fan kvinna, get a grip! Sötsuget has got to go!

Jag gick ut hårt (för att vara mig) och förbjöd allt vad godis, chips, choklad, kakor, glass och sött heter i 14 dagar framöver.
Jag började igår och rent sötsugsmässigt gick det faktiskt över förväntan. Min kära make, humör, huvud samt tålamod kanske skulle hävda motsatsen, men det skiter jag i. Man måste ju börja någonstans. Sålänge jag varken bröt mitt löfte eller slog ihjäl någon stackars oskyldig själ i jakten på det fabulösa och beroendeframkallande sockret ser jag det som en vinst. I did good!

2 dagar - check! Ytterligare tolv att uthärda.

Återkommer med resultat!

Bra eller anus?

F.Ö.R.S.T.A  januari 2.0.1.3!
Fan va bra det känns att vara på rätt sida av året. Nu går det bara mot ljusare tider. Härligt!
Jag är (och har alltid varit) en riktig sucker för nyårslöften. Man skulle kunna säga att jag är en nyårslöftes-junkie! Jag lovar högt och lågt. Vitt och brett. Gärna och mycket. Ju mer jag kan klämma in de där sista sekunderna precis innan tolvslaget destu bättre.
Det blir något av en härlig (läs; nödvändig) självrannsakan. Vad är bra - vad är anus? Vad vill jag ändra på? Jag gillar't!

Förutom det stående löftet (pippa mer) har jag knepat ihop en lång fin lista även detta år. Kanske jag bjussar med mig av denna någon dag?

Men innan vi tutar och kör i full fart mot 2.0.1.3 måste man ju vinka adjö till 2012.

Jag ska vara helt ärlig. Det är inte mycket jag kommer ihåg ifrån detta år. Det är som ett dimmigt töcken.

Jag minns att jag jobbade mycket. Att jag var fet och trött. Att jag plötsligt vägde 87 kg istället för 68. Att magen skavde och klämde och var alltmänt i vägen.
     Jag minns att jag plötsligt (6 veckor förtidigt i februari) vaknade kl. 03.18 och misstog värkar för bajsnödighet. Att Totte (övnings)körde till BB. Hur jag plötsligt låg och födde barn. Jag minns att jag skrek så mycket att barnmorskan (fanskapet Elin) höll för öronen. Jag minns att jag (omedvetet) kissade på henne. (High five!)
      Jag minns att en liten blå bebis med intryckt näsa (nästan större än hela honom) kom upp på mitt bröst. Hur hela livet förändrades precis där och då. Jag minns mina plötsligt brutal-stora tits (läs; spenar). Jag minns sömnlösheten dom första månaderna - sova en timma - amma en timma - sova en timma - amma en timma (fortfarande fattar jag inte hur FAN man pallade). Jag minns första natten jag fick sova 5 (!) timmar i sträck. (Jag var i himlen - stog i köket kl 05.15 och tänkte gå på promenad för jag kände mig så jäkla pigg.)
     Jag minns den j*vla bröstpumpen jag slet i tuttarna med dag och natt efter att jag gett upp amningsskiten (mitt dåvarande smeknamn var Rosa Öijerson). Jag minns när jag i maj fick på mig mina smaljeans igen. (Halle-fuckin'-luja!)
      Jag minns kiddens första skratt. Hans första steg. Jag minns all frustration som faktiskt kommer med en ny familjemedlem. Jag minns alla gånger jag tänkt att det är sjukt att man kan älska någon så hejdlöst galet mycket. Jag minns all kärlek våra familjer och vänner gett till kidden och till oss.
     Jag minns förlamande trötthet, en jä*la massa kärlek, tokig glädje, otaliga mil med barnvagn runt Delsjön/Skatås, för mycket godis, en nufunnen kärlek till Bodypump och en helvetes massa blöjor.

Tack suddiga (dock underbara) 2012 - nu kör vi 2013!