Nu sjuder det i min och makens kista vill jag lova. Det där med att "ha is" i magen har aldrig varit vår starka sida. Vi har helt enkelt ingen jäkla aning om hur man gör? På gott och ont gissar jag? Jag och min bättre hälft hade kunnat bli överexalterade vid anblicken av ett fördärvat ruckel om det så vore. Finns det bara minsta möjlighet att vi kan få pilla, knåpa, slipa, spacka, SHOPPA, drömma, måla, hamra, banka, flytta, planera och fixa så vill vi ha't! Vi tar det. Kosta vad det kosta vill! (Well, nästan iallafall!)
Ett lysande exempel är den gång vi "kärat ner oss" i ett renoveringsobjekt med stort R, där vi redan passerat våra absoluta smärtgräns (!) med blygsamma (?) 200.000:-. Vad sker? Jo, mitt i stundens hetta skickar jag ett sms till Totte;
"Släng in 110.000:- till! Jag förklarar sen!"
(Totte, den stackarn' var en god make och gjorde som frugan befallde. Tack gode Gud steg det dock ytterligare så vi fick den inte. Det hade blivit vårt livs sämsta affär.)
Jag gissar att ni nu förstått att vi gillade huset vi kikade på igår. Vilket känns jäkla läskigt, eftersom vi
dessvärre inte är "vanliga" människor som bara kan flytta in och nöja oss med det som redan finns där. Vi är som ovan beskrivet snarare regelrätt allergiska mot att ha det som det är och måste tamigfan ändra på allt.
Översättning; Jag vet vilket hästjobb det kommer bli! Är vi redo för det mitt i brinnande småbarnstider?!
Nåväl - banker skall kontaktas, tankar skall rationaliseras, kalkyler skall beräknas, förhoppningar skall sänkas,
kokande vatten skall kristalliseras (yeah right, good luck!), mäklare skall ringas och budgivningar skall påbörjas. Det är helt enkelt några
härliga och pirriga (
läs; ångestladdade och otåliga) moment kvar innan saken är biff.
Wish us the best of luck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar