Det slår tamigfan aldrig fel. Det är som om kidden har en vibrerande sensor i arslet som reagerar varje gång man ska till att få lite välförtjänt tid för sig själv. Vid varje potensiellt ligg, middag på tu man tand, önskvärt författande i bloggen eller välbehövt duschande kan jag slå vad om att något fanskap (med horn!) sitter på hans vänstra axel och viskar till den sovande ungen att han ska vakna.
Hur fasen är det annars möjligt att han vaknar sekunden man precis börjat kladda på varandra, tagit gaffeln i handen, satt sig ner vid datorn eller precis klätt av sig och doppat stortån i vattnet?
Murphy och hans jävla lag!
Mitt påtänkta skrivande får helt enkelt vänta.
Hepåre'!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar