Ett tjut av tillfredställelse

Tänkte att jag till ära av mitt förra (tacksamt populära) inlägg skulle blåsa av en rungande parallelldragning vad gäller det rykande heta åldersämnet. Egentligen är det inte så mycket själva åldern i fråga utan mer sådant man förstått sig skall behöva tackla i dessa åldrande tider.

Det är ju ingen hemlighet att man sedan barnafödandet gått ifrån glödhett stoff (Well.. Allt är ju relativt..) på arbetsmarknaden till att nu tillhöra skaran "smärre efterfrågade"-(kvinno)själar. En utav anledningarna tycks vara vår tids allmänna uppfattning (till allas vetskap) att kvinnor som har barn (läs; små - ofta snoriga, febriga och kassa krabater) ofta (om än inte ständigt) behöver dra det beryktade v.a.b-kortet. Det tycks nämligen helt glömts bort att till samtliga barn i vårt samhälle finns även (mestadels) en fader (som precis som modern också råkar vara hemma titt som tätt med sina krassliga åkommor). Detta fenomen verkar emellertid (fortfarande 2014) vara helt okänt för allmänheten och dess arbetsplatser. Sjuka barn är lika med ett vabbande fruntimmer. End.of.story!

Jag vill dock slå ett slag för oss numera (ofrivilligt) oattraktiva arbetsförmågor. Om jag hade uppfattningen att jag (iallafall mestadels) kunde vara hiskeligt flink på ditten och datten innan mini-me 1 och 2 joinade vår tvåsamhet ska ni bara veta vad jag anser nu. Svedalas arbetsplatser borde fullkomligt slåss om morsorna! Jag menar bättre och mer tacksam arbetskraft finns ju inte att finna efter en längre mammaledighet. Mängden multitaskingskills man därtill dragit på sig är hissnande! Hur många gånger har man inte kommit på sig själv amma mini, mata maxi s.a.m.t.i.d.i.g.t som man även föder sig själv? Säg mig vilken karl skulle klara det? 

Jag minns efter Hugo, hela min gestalt fullkomligt tjöt efter tillfredsställelsen att få börja arbeta igen. Efter 18 månader hemma är man skäligen lätt att slicka upp i brygga förstår ni. Man (läs; jag) blev nästan dåraktigt tacksam för vardagens mest basala saker. Bara tanken på att kunna äta lunch ute e.n.s.a.m (utan barn [varje dag om man så vill]) gjorde att jag rusade iväg till kneget! Lägg dessutom till- frukost i lugn och ro, bajsa i lugn och ro, sminka sig i lugn och ro, prata i telefonen i lugn och ro, duscha i lugn och ro...(fortsatta.beskrivningar.i.lugn.och.ro.anda.äro.överflödiga. [You get the picture.]).

Förstaplatsen knep dock lyxen och äran att bara få vara 'Madde' igen en stund. Lika magiskt som det är att vara mamma, lika efterlängtat och välbehövligt är det att bara få vara sig själv ett tag också. Snabbt blir man påmind om att man faktiskt är duglig till en hjord massa andra saker. Visst, jag är en vårdslöst rutinerad j/vel på att städa, laga mat, torka, tvätta, diska, mata, föda, trösta, busa och leka men herre.min.skapare jag är ju fortfarande bra på så massa annat också. Denna insikt är oslagbar och fick iallafall mig att älska jobbandet ännu mer.

Så, som sagt. Till dem som ännu inte gjort det? Lägg er dassiga 60-tals kvinnosyn på hyllan och celebrera oss dundermorsor. Vi förtjänar det! 

En smärre chock

Lilldamen är bättre! Tack och djupt bock till alla ni som frågat och kryat-på-hälsat. Guld är ni!

Jag och min fabulösa snubbe håller i skrivande stund på att fila på framtida bara.vi.två.på.tumanhand.aktiviteter. Ni förstår, jag vet att kidden 'bara' är tre månader men ändå fullkomligt vrålar min kropp och själ efter egentid. Såväl sådana ögonblick spenderade helt alena (God bless those!) som sådana överdådiga och magiska tillbringade endast maken och jag.
Så.. redan nu (se så där ett smärre halvår i förväg) har vi börjat planera vår första hot.date.together.overnight.without.the.kiddos. Det ter sig nämligen så att vi (grymma själar) i år (26 september närmare bestämt) firar T.I.O (!) härliga år tillsammans. (Herre.j\vlar!) 10 (!!??)

Självklart vill jag såhär (6 månader och två dagar) i förskott hipp hipp hurra:a stort för oss och hela den baletten för nog är det en enastående bedrift ändå. Men så snart fyrverkerierna slocknat och fanfarerna tystnat är det något helt annat som stjäl min uppmärksamhet. Närmare bestämt det faktum att jag inser hur gammal jag blivit. Kan det vara så att jag blinkat och helt lyckats missa dom senaste 12 (tämligen händelserika) åren? (Ni förstår i mitt huvud är jag fortfarande 17 år och rynkfri)
Föreställ er den mastodonta chock som ibland dränker mig när jag ser mig själv uppifrån med två barn, man och hus. Fuck.me.sideways.va.fasen.hände?

Jag minns när jag var i krokarna kring dessa fasta och fit:ta åren (sjutton/arton) och min (då) högsta önskan var att vara tillsammans med någon. Hittade (från min sida sett) några hjälpligt goda och tänkbara kandidater (läs; offer) som jag försökte slå mina förhållande-kåta-nävar kring. (Gick föga!) Gemensamt för samtliga byten jag lyckades snärja var att dom alla hade ett (då) imponerande 3-årigt förhållande i ryggsäcken. Ni förstår T.R.E tordes vara den magiska siffran på den tiden. Alla hade haft "dom". Dom "treåriga-exklusivt-kila-stadigt-kucklena" - min dröm! (I stark kontrast till detta stod jag som knappt lyckats få den nyfunna kärleken att hålla en månad - än mindre tre år.)

Men så på nåt jäkla vänster hade jag turen att (den 26 september 2004 - dagen då jag måste blinkat ordentligt) träffa min magnifika snubbe. And what do you know? Här sitter jag nu 10 år senare med samma briljanta karl, hängtuttar, rynkor, kids i plural, lån, stripigare hår, pluffsigare lår och plattare häck.

Dra mig baklänges va fint!

Livet deluxe

Glamourens drottning och företrädare rapporterar ifrån sitt (läs; mitt) glansfulla (läs; N.O.T at-fucking-all) näste.
(Japp, det är cirka halvlitern spy som ligger och skvalpar mellan mina behag [för 10:onde gången denna veckan]). Smakfullheten och elegansen som råder här hemma är i fullkomlig extas.
Äckligt!? - Hell yeah!
En bild man egentligen inte borde visa andra!? - Ja, jag vet. (Sorry!) Kände dock att då tiden dessa dagar tryter så får jag använda mig av den där omtalade "bilden", ni vet den som säger.mer.än.tusen.ord. för att beskriva mina (just nu mindre) lyxiga dagar hemma med kidsen.

Min fabulösa minsting och tillika magiska dotter har åkt på RS. (För alla er non-parents där ute betyder det kort och gott "ett-ettrigt-vidrigt-virus-som-huserar-i-luftvägarna-på-kidsen-och-som-man-därav-försöker-fly-som-självaste-pesten".)

Dom senaste dagarna har varit oro, hosta, H.O.S.T.A, rossligt, väsande, pipande, kämpande, vårdcentral, vårdcentral, barnakut, läkare, hosta, kräks, hosta, kräks, snor, slem och sedan hem.
Någon hjälp finns nämligen inte att få såvida hennes allmäntillstånd inte blir sämre. Stackarn' är för munter och käck. (Tack för den!)

Man tycker att det borde vara att föredra att behandla barnen så snart sjukdomen upptäcks. När barnet fortfarande är starkt och har orken. Men nej - man får helt enkelt vackert åka hem och invänta eventuellt sämre tider. Hjälpen får man först när dom små blivit så dåliga att dom inte längre orkar äta själva. Det känns väl rimligt?

Men men, som vanligt är sjukvården ett dystert mysterium för mig. Denna gången slapp jag iallafall sitta med en förvirrad läkare som googlade på min åkomma för att sedan vända sig om och fråga mig vad jag vill ha för medicin och åtgärd?! (Ja, precis det har hänt.)

Håll era tummar för vår lillstrumpa.

Bättre sent än aldrig!

Week T.E.N so far?

• Stirrat på 32 avsnitt av brudserien 'Pretty little liars'. (Jepps, det är därför jag författat ungefär/exakt/precis/se-så-där-på-en-höft n.o.l.l blogginlägg denna vecka. Likt en pilsk yngling har jag gluttat på denna (i ärlighetens namn) semireko serie i tid och otid så fort tillfälle (bra och dåliga) getts. Jag ser det dock som en högst förväntad baksmälla efter dom senaste veckorna då jag skrevat runt som en Duracell-kanin med ADHD mellan mina kids/diverse projekt/plötsliga städmanier och välkomnar därför detta fridfulla och slappa tillstånd med öppna armar. 

• Hugo (den spänstiga atleten) har kommit på konsten att klättra ur sin spjälsäng. (Satan.i.gatan!) Jag misstänker att sötebrödsdagarna med "bara-gå-in-och-dunka-kidden-i-sängen-och-vipps-så-sover-prinsen" därmed har kommit till ända. (Fuck!) Nu när vår kämpe lärt sig desertera ifrån sin härliga sovkoj misstänker jag att denne kommer göra det allt som oftast när sovningen anses oangenäm och enligt honom själv fullständigt överskattad. Sket.också!

• Varit på återbesök hos barnmorskan efter förlossningen. That´s right! Sedan allt såg bra ut har jag därmed åter mottagit åkbandet till det vilda älskogstivolit. Eller åkband? Who am I kidding? Ett 'Lilla åkhäftet' till bonka-bäver-karusellen är väl i själva verket snäppet närmre sanningen. Att ligga med e.t.t stycke barn var ju lätt avklarat. Det lyckades vi ju faktiskt med maken och jag titt som tätt. Eller 'tätt' är väl en monumental överdrift (för att vara så där snuskigt [bokstavligt talat] ärlig igen), men titt var det definitivt. Att däremot få till ett nupp med två bovar huserande i hemmet känns spontant idag som en ren omöjlighet. Iallafall i dessa spädbarnstider. Att överhuvudtaget få åtnjuta en middag tillsammans i någorlunda lugn och ro kräver såväl en kolossal kraftansträngning som en kopiös dos ren flax. Kommer högst sannolikt återkomma med utfallet vid ett senare tillfälle. 

• Sist men definitivt inte minst har jag torkat enorma mängder snor. Först ut var Hugo. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Torkade näsa - spritade händer - tog i bebis. Detta rinnande scenario skedde inte mindre än 63 ggr/dag. (Högst förvånad att mina nävar [och Hugos plyte] fortfarande sitter kvar). Har dock aldrig trott på alcogelens välsignade egenskaper och inte blev jag omvänd efter denna vecka heller. Eländet nådde givetvis även min minsta ättling halvvägs in i veckan. Shit.motherfucker.fuck.shit (som Samantha Jones säger)!