Hur f*n ska jag stå ut?

Jag har ett problem. Eller en störning snarare? En smärre ätstörning! Eller ätstörning? En godisstörning vore nog att beskriva min åkomma mer exakt. För er som följt med bloggen ett tag kanske minns (förra julen) när jag kom på mig själv rotandes i soporna efter dom egenbakade chokladkolorna som jag slängt dagen innan enbart för att jag inte hade karaktär nog att låta dom existera i kylen. Ring a bell?

Hur som. Detta är ju min existens stora akilleshäl. Härom veckan när jag och mannen skulle "unna" oss (jepps, självklart tillhör jag även det fack av svaga unna-människor) "lite" godis kom jag efter en permission (alla som ammat vet vad jag menar) till närmsta 'Hemmakväll' mäkta stolt hembärandes på en hink (ja, en sån där stor jävel) innehållande 1,8 kg (!) godis. Det ska här tilläggas att jag verkligen försökte skrapa ihop en liten påse enbart inrymmande det allra "nödvändigaste". Gick.åt.helvete.kan.man.säga. Vet inte vad som är värst? Att jag överhuvudtaget tillät mig betala dom nätta 137:- för gottesäcken eller att den var slut efter två (jäkligt sockerstinna) dagar?
Mitt förhållande till godis är sjukt - jag vet.

Mitt problem nu tycks dock vara att min minsta avkomma inte tål när jag äter godis och choklad.
Med.andra.ord - I´m.screwed (och.vill.det.sig.illa.även.hon). Av snasket får trollet nämligen magont och utslag i nyllet. Under mina två graviditeter samt tillhörande amningsperioder (vilket totalt omräknat i tid blir nätta 3 år) har jag inte druckit alkohol. (Tänk på det karlar när ni tjuter vid graviditetens slutskede då de flesta av er behöver stå givakt inför kommande chaufförsuppdrag till BB. Era ungefär 5 vita veckor tycks förbannat fjuttigt i jämförelse med mina cirkus 34 månader! [Och då har jag "bara" två barn - finns dom som fött betydligt fler än så]).

Hur som. Mina alkoholförbud har aldrig varit särskilt jobbiga även om det kan beskrivas som allt annat än roligt att te.x medverka på jobbets personalfester utan en enda promille skvalpandes i blodet (har lyckats bli 4 spritfria sådana nu). Känns sådär hett att i nionde månaden stappla (läs; rulla) ut på dansgolvet- 83 pannor tung och dansa (läs; ragla) i 10 cm höga klackar - n.y.k.t.e.r !
Men vad gör man inte för att bjussa på ett gott skratt?
Men det här? Inget godis dom kommande 4-6 månaderna? Hur ska jag stå ut? Jag är nu inne och vacklar på tredje karamellfria dagen. Tredje? Tillåt mig småle! Min torka känns som en evighet. Jag har precis insett att detta kommer bli en tuff och hänsynslös kamp.

Sket.också!

USELT!

Inte ett enda inlägg förra veckan. Hang on..

[10 min senare]
Nu är jag tillbaka. Påträffade (av en ren och lyckosam slump) en fläck på höger underarm. Vid närmare inspektion (känna, titta, lukta, smaka) kunde jag konstatera att den högst sannolikt föll under den eminenta kategorin "bebisbajs". (Därav uteslöt jag snabbt "smaka"-delen från min inspektion.) Jag.fick.hursom.byta.om. (Ps. Fan va fräsch man känner sig!)

Vart var jag? Jo. Min miserabla uppdatering förra veckan. Min sköna make var på tjänstresa. Vid lunch på söndagen tog han sitt jobb-pick-och-pack och körde (!) mot exotiska Norrland. (Stackars sate!) På torsdag eftermiddag begav han sig (tack och lov) hemåt igen och på fredagen vid 16-ish (efter cirkus 16 timmars bilresa) stod han åter i farstun. (Ja- så satans avlångt är Svedala. Och nej - vi har ingen farstu på riktigt.)

Sedan jag aldrig bott ensam (susade raka vägen ifrån min mors varma famn till karln min) har jag aldrig upplevt den där omtalade 'lyxen' att inte behöva ta hänsyn till någon annan på hemmaplan. Därav var mig första tanke när min make flydde sin kos att tillåta mig själv (bara för att jag kan) ha det förträffligt jäkla grisigt här hemma under veckan denne var frånvarande. (Läs; Måhända ha en och annan smutstallrik stående samt kanske en trosa [hemmahörande i tvättkorgen] nonchalant placerdt på något opassande ställe. Bara.för.att.jag.kan.liksom.

Efter ca 15 minuter kom dock verkligheten (jävligt) snabbt ikapp mig. Det var ju inte sådär vårdslöst "lyxigt" som jag tänkt mig. I själva verket gav det mig en känsla av tickande obehag. Berget av bråte växte nästan omänskligt fort (Tack Hugo!). Mina pilla-fingrar blev plötsligt läskigt understimulerade. Jag började därför istället städa helt hysteriskt och påbörja olika egenpåhittade projekt (såsom borra upp och flytta olika sorters inredning i tvättstugan samt organisera förrådet [dvs packa om och märka upp alla nyinköpta IKEA-förvaringslådor med passande dymo-etiketter] ). Jag kan avslöja att jag har sedan min makalösa lilla manick inköptes från Granit blommat ut till en fullfjädrad dymo-hora!
Kort och gott så blev det ingen lat-vecka helt enkelt. Det blev istället en neurotisk plocka-vecka (helt utan anledning egentligen). Någon fix idé jag fick för mig att det skulle vara så tokigt rent när snubben min kom hem. WTF? Som om han skulle se att det inte låg en enda sten på dörrmattan (då jag plockat bort varenda jä/el för hand!)?! Hell no. Nä, till nästa gång får jag nog lära mig tagga ner en uns eller två. Man har väl kommit i krokarna då man bör värna om sitt blodtryck.

Om man bara vore en man...

Det där att försöka sätta sprätt på sina "författarkunskaper" (läs; semiavancerat-ord-bajseri) medans båda kidsen sover var tamigfan lättare sagt än gjort. Ni förstår det är nämligen mitt mål som jag satt upp för mig själv;
De dagar jag får kidsen att sova samtidigt skall jag (förutom övriga livsnödvändiga bestyr - äta, bajsa, raggarduscha [något märkvärdigare hinns sällan med - God bless v.å.t.s.e.r.v.e.t.t.e.n!], byta underkläder, bajsa, städa, borsta tänderna [iallafall en av käkarna - att få rengjort såväl uppe som nere vid samma borstning betecknas lyxigt] and so on) skriva ett inlägg.

Under gårdagens skriveri avbröts jag väl inte mindre än (överdriver inte!) 9-10 ggr av minstingen som vaknade i vagnen och således behövde vaggas för att somna om. Idag gav jag upp efter tredje vrålet och tog således in henne och slängde fram mina eminenta spenar. Hon blev nöjd.

Men men, jag har gett mig fan på att skriva så då ska jag bannemej göra det också.

I övrigt? Alla hjärtans dag idag. (Gissningsvis är detta något som inte gått en människa obemärkt förbi?!)
Förra året minns jag att jag skrev mitt "påtvingade ligg"-inlägg. Något sådant krav behöver jag tack och lov inte oroa mig för i år.

I år blir det liggfritt. Kanske man skulle kunna bjussa på lite närgånget kelande? Ser man till gårdagen är dock risken överhängande liten för att något sådant skulle inträffa.

Ilse ammade konstant (sett till då hon inte skrek). Lagom till läggningen kräktes hon dock (självklart) upp allt. (Förbannade Murphy!) Där sitter man (smått hysterisk och j*vligt trött) med två utsugna påsar till behag med en hungrig kid och en man som mitt i allt tillkännager (egentligen helt i sin ordning) att han "måste" gå och duscha och raka håret. Där sitter man själv ofräsch, svettig, kladdig, ful och allmänt jävlig. Va fan?! Jag kanske också vill duscha? Eller "vill" och "vill"? Jag BEHÖVER duscha.Jag BORDE duscha. Jag möglar nog annars. Vilket fruntimmer som helst i samma situation skulle explodera. Vilket jag också gjorde.
Vet ju att mannen min (som förövrigt både är världens bästa man och pappa) inte kan hjälpa att han är karl och därav inte kan avlasta mig i min (då) eländiga amning och som just därför också kan göra precis vad han behagar.

Men ibland blir det bara för mycket. Ibland blir man bara jäkligt trött av att vara kvinna. Ibland kan jag nog (motvilligt) till och med önska att jag vore en man. Dra en smitbajsning á 35 minuter med en lååång härlig dusch efter. Fy fan för er!

Wow! Va f*n hände där?

Dra mig baklänges!

585 st besök har mitt förra inlägg lyckats skramla ihop till skrivande stund. (Ja, ni är nog lika förvånade som jag!) Rungande rekord. Jäkla kul!

Det festligaste med min blogg är ju just detta. Er (fabulösa) besökare och läsare.

Det finns ju ni (storartade personer) som återkommande stöttar och "gillar" mina länkar på Fejjan, ni som kommenterar dem på samma sida, ni som uppmuntrar, frågar efter mer och ni som skickar meddelande innehållande en grandios klapp på Fru Öijersons semi-muskulösa axel (tusen tack och bock för dessa!).

Sen finns det ju ni (precis lika fenomenala och uppskattade [min vilda gissning- främst stolta ägare till två dinglande testiklar]) som låtsas att ni inte läser bloggen, som aldrig i ert liv skulle gilla eller kommentera ett inlägg (iallafall inte med namn), ni som aldrig skulle ge er tillkänna, ni som jag gillar som fan!
Och nej ni behöver inte vara oroliga att jag ska out:a er med namn, ålder och yrke här och nu, men likväl vill jag berätta att det gör mig så glad i själen när jag får höra saker som;

"Min lillasysters pojkvän följer din blogg",
"Min kollega (du vet han med ....bla bla bla...) tycker din blogg är skitkul!"
"Vet du att min bror läser din blogg?"

Självklart får vi sen inte glömma dom vanligt förekommande och hysteriskt charmiga "jag-säger-att-jag-diggar-din-blogg-men-för-säkerhetens-skull-(för-att-du-inte-ska-tro-att-jag-är-en-besatt-imbecill)-så-nämner-jag-att-jag-bara-kollat-in-den-ytterst-snabbt-trots-att-jag-lusläst-den-sedan-start"-kommentarerna.

(In emellan påträffas självklart också dom slumpmässiga titt-in-besökare (av den tveksamma typen) som googlat på något mindre rutinerat likt "transvestiter i blöja" [True story!] och sedan slussats vidare till min kärleksfulla site.)

Vad jag efter detta dravel vill få fram är att jag är innerligt tacksam för eder alla. Ni som älskar, ni som hatar, ni som skrattar, ni som gråter (förhoppningsvis är ni få), ni som återkommer, ni som uppmuntrar, ni som låtsas, ni som skäms och ni som störs. Fortsätt gärna läsa. Ska göra mitt yttersta att tillfredsställa er vilda läslustar.

 På återseende!

Se på fan!

Jag är tillbaka!

Fd Fröken Larsson (numera Fru Öijerson) tänker ta i ända ifrån tårna och helhjärtat satsa på att lyckas med; En oblyg blogg - the sequel!

Det där att upprätthålla en bra blogg visade sig (i ärlighetens namn) vara jäkla svårt mitt i flytt, husköp, renovering, kid, graviditet av kid nr 2 (innehållande bedövande trötthet och gräsligt illamående tills man var i krokarna av sweet vecka 16), träning (4 ggr/ vecka), försök till umgänge med vänner och naturligtvis dagligt vattnande av gräset hos mig och min kära make (för ni vet väl att gräset bara är grönare på andra sidan om man glömmer att vattna hos sig själv?) samt självklart från augusti-månad även ett heltidsjobb.

Njä, jag ansåg mig tidigt under sommaren vara besegrad bloggmässigt. För trots felstavningar, särskrivningar (from hell), felaktiga meningsuppbyggnader och allt däremellan lägger jag i själva verket avsevärt mycket tid på varje inlägg.

Föga vågar jag dock tro att det ska bli lättare nu men jag måste ju åtminstone göra ett tappert försök.
(Sanningen är att jag bara under detta inlägg sprungit ut och vaggat lilltjejen 4 gånger så att denne somnat om i vagnen. Allt för att få "författa ifred".) "Ifred? Who am I kidding?!

Så. Mina trogna följare och "uppmuntrare" som varit på mig att börja igen säger jag (förutom tack som fan för alla era värmande ord);

Läs och (förhoppningsvis) njut!

Och till er "ligg-skygga"-själar (har genom pikar förstått att även ni existerat) som tyckte det var för mycket "ligga" förut på bloggen. Passa på att läs nu för nu liggs det inte alls här i Öijerson-residenset.
(Och till er [främst] karlar som efter det intima avslöjandet rynkar på näsan och tänker;
"Varför inte då?"
Försök bajsa ut en melon and then do the math.)

Gör er en bra dag allesammans!