Jag blev ett djur!

En lördag i juni fick jag erfara något jag aldrig tidigare gjort. Ni förstår en utav mina allra käraste och bästa vänner hade förbarmat sig och bjudit med mig till den lokala second hand-butiken. Just denna tidiga lördagmorgon erbjöd nämligen den omåttligt populära affären hela 50 % (!) extra rabatt (Fuck me sideways! Tjörnbon i mig fullkomligt tokjublade!) på alla redan billiga och bättre begagnade ting.

När jag intar butiken tillsammans med alla ruskiga och fyndkåta fruntimmer Stenungsund, Tjörn och Orust tillsammans har att uppbringa sprids (jävligt snabbt) en obehaglig känsla av (ren) panik inombords. Mina skräckfyllda reflektioner cirklade i banorna;

"-H.E.L.V.E.T.E vilka djur det finns! Det spelar ingen roll om jag så finner en Picasso därinne för en tia. Jag måste ut N.U!". Klaustrofobin var ett påträngande faktum.

Men så spottade jag (tack och lov) min förstklassiga loppishora till kamrat på andra sidan butiken. Graciöst navigerade hon sig mellan plottriga hyllor, neurotiska tanter, vilsna gubbar, damm och porslin. Till min överraskning började plötsligt ett lugn breda ut sig i den sekunden tidigare förskräckta Fru Öijerson. Cirkus 3 minuter och 34 sekunder senare befinner sig således även jag i ett skede av totalt djureri. När vattnet är som högst står jag och fingrar helt hysteriskt på en gammal Lisebergsbricka daterad 1995 (!!). Mitt i mitt makalösa apande fick jag nämligen för mig att formen på denna bricka var fullkomligt magisk och helt optimal att spraymåla om i kopparfärg för att sedan sätta fin fint krimskrams på.

Vips förstod jag min antikrubbade vän så himla mycket bättre. Plötsligt var jag (in all my glory) helt öppensinnad. En fenomenal idéspruta rent ut av! Vi grävde djupt och fann ett syfte till varenda förlegad mackapär. När jag tenderade att misslyckas tog min trogna bundis vid och presenterade en enastående alternativ lösning och vice versa. Som när jag nosade upp en gammal charmig kaffeservis (tragiskt felknullad då kopparna var för små för såväl kaffe, te som efterrätt) kom istället min briljanta vän med förslaget att stöpa ljus i dem. Förståndet var helt naggat. Det lilla jag lyckades behålla räddade mig troligen från att stega ut med hela butiken nedtryckt i en kasse. 

Loppishoran har kort och gott fått sig en entusiastisk lärling och snart skall vi förhoppningsvis ut och apa igen. Härligt!

Sniffar jag 30-årskris??

Trots bedövande trötthet (ni vet den som kommer efter att man inte fått sova en enda hel natt på se så där 9 eminenta månader) tänkte jag förgylla er dag med ett inlägg. Det var ju så satans längesen! (Jag skyller på ovan nämnda kraftlöshet som fullkomligt dunkat skiten ur mig dom senaste månaderna.)

Jag befarar nämligen att jag rykt på en komplett obstinat variant av "post-two-babies-in-less-than-two-years/soon-to-be-thirty"-syndrome (med stort S!) Ni förstår under dom senaste veckorna har jag inte bara fått för mig att jag (håll i hatten) ska pierca mina stackars bröstvårtor (?) utan jag har också fått fullkomlig dille på att tatuera hela (!) högerarmen. (Japp - från A-Ö / handled till axel). Ni hör ju. Uppenbarligen (tok)kutar jag igenom en (förbannat) sträng livskris as we speak.

Sanningen är att jag velat tatuera underarmen v.ä.l.d.i.g.t  l.ä.n.g.e  (flera år) men tillhört den skara sjåpiga brudar som varit lite för feg och återhållsam. Rädd att det ska stå i vägen vid ett framtida jobb. Harig att det inte skulle se så passande ut när man är iklädd en balklännig (för det är jag ju så förbannat ofta?!). Ni vet.. lite sånt. Men nu - nu vill jag tala om att jag skiter i alla dom medeltida åsnor som fortfarande huserar på arbetsmarknaden här och där som inte anställer folk med lite permanent färg på kroppen. Gissningsvis är det samma fanskap som ändå finner mig svårt oattraktiv som arbetskraft p.g.a mina kids. Oviljan att arbeta tillsammans är därmed tacksamt ömsesidig. End of story!

Att pryda spenarna med titanstavar är något jag också velat göra länge men hesiterat med rädsla att inte kunna amma samt risken att förstöra dom fabulösa känselspröt som erogenzonsguden välsignat mig med. Men sedan amningen snart är avklarad (åtminstone med befintliga barn) och sedan samma amning (i mitt fall) fullkomligt pissat på det gudarna var vänliga nog att ge mig (läs; efter åtskilliga månader av dragande, slitande, sugande och bröstpumpande - n.o.t  s.o.  k.ä.n.s.e.l.s.p.r.ö.t.i.g.a  a.n.y.m.o.r.e.) tänker jag - what have I got to loose?

Ge mig 3 månader så får vi se om jag gjort slag i saken eller slagit idiotin ur hågen.
Untill then..