Hurra! Ett år äldre och med en stor jäkla dos mer vishet (yeah right!) rapporterar f.d. Fröken Larsson ifrån Öijersonresidenset idag. I lördags råkade jag och min bättre (?) hälft i luven på varandra. Låt mig briefa;
Förra året gjorde min make något spektakulärt (ja, kanske rent utav historiskt) som många utav er därute aldrig någonsin trodde skulle ske! Han tog... baaaa.... raaaaa... raaaaammmmm... baaaaa.. baaaaa..... baaaammmmm! (För dig som inte hängde med var det där en magnifik trumvirvel i bokstavsform. Läs det igen så skall du få se!) Hur som... (Trumvirvel) Körkort!
Ni förstår under alla våra år tillsammans (i skrivande stund har det lyckats bli 8 1/2) har det nämligen alltid varit moi (a.k.a jag) som fått "äran" att köra vad vi än tagit oss för att göra. (Vill här peta in som ett litet läckert p.s att detta även inkluderar båda våra USA-roadtrips med ca 400-600 brummande mil/resa.) En parentes bara.
Efter några månader av härlig övningskörning tillsammans (däribland till BB som jag tidigare nämnt) tog således mannen min äntligen sitt (från min sida jävligt efterlängtade) körkort. Oh, what a BIG day it was! Efter denna aprildag 2012 har alltså jag ibland erhållit den djupa tillfredställelse att faktiskt bara få sitta (och dega) i passagerarsätet under våra utflykter med kärran. "Dega" = kika dagens etthundraelfte besök på Fejjan, pilla bild på Instagram eller skicka ett kärleksfullt sms till någon behövande. (M.a.o - allt detta min make fått glädjen att göra varje biltur under våra å.t.t.a. l.å.å.å.å.n.g.a å.å.å.å.r tillsammans. Något 'fanskapet' (Ps. I loove him anyway) fullkomligt måste glömt bort när han i förarsätet irriterar ihjäl sig på den arma (mobilknappande) kvinnan (jag) i baksätet. Ni vet "hon man får skicka sms till i baksätet om man vill säga något". Eller hon som "måååste va määä" så att vi hittar och navigerar oss korrekt till önskad slutdestination. Här någonstans svär jag som mest för mig själv i mitt arma (jävligt välförtjänade) medåkarsäte.
Tror som sagt att 'älsklingen' exempelvis glömt vår 10 timmars non-stop bilresa á 95 mil där han i godan ro somnade en stund eller två medan jag å andra sidan under de sista två timmarna med fullt nedvevade rutor spelade Magnus Uggla på högsta volym samtidigt som jag slog mig själv hysteriskt i nyllet (allt för att inte somna och köra av vägen). Nä! Jag vill hävda att jag åtminstone har S.E.X behagliga år tillgodo av "göra-va-fan-jag-behagar" i baksätet. Sen kan karln min komma tillbaka och då kan vi ha en ny överläggning.
Until then....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar