Varför vågar man bara inte?

Jädrar vad jag behöver...

...en ny (hiskligt mycket mer presentabel) frilla! Varje morgon kammar jag det (oförskämt) platt för att se hur 'långt' det faktiskt hunnit bli (under det senaste dygnet villsäga). Varje dag behöver jag dock besviket erkänna för mig själv att det tamigfan inte hänt en sak. Jag ser fortfarande ut som ett mähä (i mina mått mätt).

...ett hembiträde! För Jesus vad trött jag är på den fastväxta disktrasan jag numera ständigt har i min högerhand. Kanske en anorektisk aupair från Polen skulle vara att rekommendera? Billig arbetskraft som kostar ytterst lite i uppehälle. (Skämt å sido!)

...V.Å.R! (Alla kommentarer och förklaringar är överflödiga! Ge mig bara för-i-helvete!)

...mod att ta tag och genomföra alla mina 'lysande' idéer som sporadiskt poppar upp i mitt 'brillianta' huvud. Igår fick jag (mitt överoptimistiska fån) för mig att jag och maken skulle köpa ett tvålägenhetshus och renovera för att sedan hyra ut. Fortfarande tror jag att det skulle kunna bli en lysande affär. Varför vågar man bara inte?
      Samtidigt har jag också börjat smida planer på att köpa (väl utvalda/taskiga) lägenhetsettor (storleken större) och bygga om dessa till nyrenoverade tvåor för att sedan sälja sistnämnda (självklart för en peng väldigt mycket högre än inköpspriset). Genialt!

...nej, jag behöver inte. Jag tamigf*n måste stilla mitt (sedan förjäkla länge otillfredställda) shoppingbehov. Jag lämnar livet om jag blir tvungen att uthärda en enstaka "vad-för-fult-ska-jag-behöva-ta-på-mig-idag"-episod i min måttlöst bedrövliga och ouppdaterade "detta-var-nytt-och-halv-kul-2011"-garderob. Jag känner mig förtillfället som en grå musjä*el! Fuck me sideways va deppigt!